pigment

Jag som trodde att sömnproblem skulle ha försvunnit efter att ha varit hos psykologen.
Som om, det är likadant om inte värre.
Det känns som om kaoset inuti huvudet på mig blivit alltmer större.
Som om det pressats in mer och flera faktum som redan var tunga nog.


Kanske enligt andra,
men inte då det kommer till min egen spegelbild.

Som om jag inte redan var begränsad av min ätstörningsdiagnos
- nu har jag två stycken av dem istället~!

Den ena låter som om någon har satt målet att vara ett levande skelett.
Den andra låter som om en är störd i huvudet
- vilket egentligen är så fel generaliserat!

Att till exempel ha en ätstörning behöver inte vara så glamourifiserat som vissa människor tror.
Till skillnad då någon fått en cancerdiagnos - vad tänker man då?
"Men, gud vad synd det är om henne..."

Om en med en ätstörningsdiagnos då?
"Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Det är synd om de där människorna"

Lägg märke till vad för några slags tonfall som skulle passa dem två.

Det verkar iallafall som om vissa behandlar materiellt och "mentalt" som två fullständigt motsatta saker.


Samtidigt som jag inte vill vara en kopia av samhället,
så vill jag inte heller misstolkas som någonting annat än vad jag egentligen är.

Jag har en ätstörning, det finns issues kring mat och självbild.
Jag har just fått diagnosen Aspergers syndrom, mina sinnen är överkänsliga,
jag kan se mer i detalj än helhet,
mer bokstavligt än ironi.

Syns det inte på utsidan,
hur ska folk ens fatta greppet ifall de inte ens kan läsa tankar?
Vem med en ätstörning, eller en annan diagnos,
går runt med ett plakat med texten
"Lystring allesammans! Jag har en diagnos!"?
Även det skulle folk vrida synen åt.
Allting behöver inte vara valfritt, alla behöver inte vara rubbade.

Och jag är en människa. En individ.
En unik person som det inte finns någon av detsamma.
Samtidigt en som inte vill att folk skall se snett på en.
Rädd, rädd för att känna sig och vara mindervärdig.



Vad psykologen hade skrivit om mig, jovisst, det stämde på vissa områden...
fast ändå så kändes det på något sätt så kallt
eller "sårande" att tackla vad det stod på olika papper.

Deprimerad, det hade jag varit under ett antal år,
men vissa saker kändes alltmer som ett
"jag bryr mig inte om vad hon tycker är elakt, det handlar om faktum",
vilket egentligen stämde.

Det känns redan svårt att känna mig värdig genom att vara tvungen att äta vad jag anser vara "mycket",
och så kommer det här...
det känns som om jag slåss mot mig själv på ett sätt...
Tar min energi.
Det sliter på mig.