En dag då det regnade

Längst bort på roslagsbanevagnen satte jag mig i söndags.
Det regnade, vilket gjorde det mer passande att gå på ett drop-in-pass på yogan.
Själv så ville jag släppa allting och alla tankar som jag haft på sistone.

Från att ha skrattat med omgivningen i fredags, så hade det hela vänt sig under helgen...
först den enorma äppelpajen som jag varit tvungen att öva på i fredags
och sedan alla dessa kompensationstankar som följt dagarna efter
... det kändes verkligen som om jag skulle bli större.
Det skrämde mig. In i ryggraden.

Först att dra fram min bok ur väskan.
Och därefter MP3:n.

Frågan var bara vad som det skulle lyssnas på.
Det ena, det andra...
Efter några bläddringar lade jag märke till Bo Kaspers Orkester,
"Stunder som den här".

Herregud, jag hade inte lyssnat på den på evigheter.
Varför jag inte tagit bort den i det fallet kunde jag inte heller förstå.
Mina tankar cikulerade omkring och jag mindes.

Den senaste gången jag lyssnat på hela låten, det var enligt mina minnen i vintras.
Under den perioden så var det alltid den som jag brukade lyssna på,
till och från yogakursen som jag hade på onsdagarna.
Det var den som för en kort sekund lät mig släppa taget om verkligheten.
Att jag ständigt frös, hemuppgifterna som jag ägnade timmar och timmar åt, att jag inte orkade.

---

---

"Jaa, isu wo okite kudasai!"
"Sayonara"

"Sayonara, sensei~"

Exakt tio över fyra och onsdagens japanskalektion slut.
Exakt antingen 25 eller 45 minuter tills tåget in till staden skulle gå från stationen.
Medan de flesta sprang runt omkring med Canada Goose över sina axlar för att hinna med bussen, satt ejag mig ned vid ett av korridorens bord med en akademibokhandeln-påse.
Jag drog ur en blå-vit matlåda med ätpinnar vid sidan om.

("Tänk inte på dem andra, Victoria. Bara ät så att du hinner med tåget till yogan")

Men jag var så trött.
Mitt liv, det gick i cirklar...
hur kunde alla människor hinna med så otroligt mycket
medan det kändes som om jag stod stilla i tiden?

Det viktiga, det var att jag inte skulle mötas i blicken med någon annan från japanskan eller någonting annat.
Vad skulle de tro och tänka om mig då jag satt där och åt medan de andra försvann längs korridorerna?
Så fort jag såg någon komma nedför trappan tvärsöver korridoren, så såg jag upp ifall det var någon bekant.

Det var det också, och hon tog steg närmare tills hon till slut stod där framför mig.

("Fan..."), nu skulle hon säga någonting.

Kvinnan var min engelskalärare som jag haft under första och andra ring,
och hon såg på mig medan hon hade en hop av böcker inuti sin famn.

"Hej, Victoria. Här sitter du"

"H-hej..."
("Åh, för guds skull, ifrågasätt inte min matlåda nu...")

"Du, hur är det, Victoria?"

"Vad? Um... det är bara mycket plugg och nu ska jag iväg till yogan snart,
vilket förklarar matlådan här..."

"Men jag menar annars. Du ser ut att vara så otroligt mager... äter du väl?"

"Ahh... um, det har berott på stress. Stress och stress och jag tappade vikt...
men jag försöker faktiskt gå upp i vikt. Jag äter mer nu"

"Aah"

"Du vet, ifall inte, varför hade jag isåfall stått kvällen innan
och lagat en matlåda ifall jag inte ens velat ha?"

Visst, det tänkte hon säkert.
Så som ohn troligen "analyserade" min matlåda.
Ett enda stort kaos.
Jag kunde inte laga mat, jag var knappt kapabel att hitta bra kryddkombinationer...
Rena slags gröten bestående av råris stekt tillsammans med musslor i lag, bönor, grönsaker - i curry.
Kanske lät det inte så illa, men det var det.
Iskall mat och det passade knappast riset när det varit stekt.

Jag fällde ihop matlådan med tillbehöret och dorg på mig vinterjackan innan jag satte mig på en bänk utanför aulan vid utgången.
Tittade på klockan stup i ett.
Jag hade lärt mig klockan utantill och visste på vilken exakt minut som jag skulle gå mot tågstationen ifall jag ville hinna precis.

Huvudsaken var att jag inte skulle vara tvungen att stå och vänta i kylan.
Helvete, det var vinter utomhus.
Ett enda stort kolsvart mörker och trots att jag rörde mig iskallt så in i märgen.
Vädret drog spetsiga istappar längs mina ben.

"Klä dig varmt då, för fan", kanske.
Folk omkring en stod där med jeans och dunderdun som jackor.
Jag bar strumpbyxor som värme över mina ben.
Det fanns inga jeans i min garderob som passade låren.
Åter och åter igen förbannade jag mina egna händer medan de sprack upp till sår av den torra kylan.

Vart än jag gick så kändes iskylan oändlig, som om den aldrig tog slut någon gång.
Den värsta av dem alla,
det var blåsten som mötte en när man skulle upp från medborgarplatsens tunnelbana.
Den var helvetet själv.
Ibland så hade jag ifrågasatt mig själv ifall jag ens orkade dit på grund av kölden.
Dock jag tog mig dit iallafall, varenda gång.
Det var min enda flykt ifrån det verkliga och realistiska inuti mitt liv.

--

--

"Är det jobbigt för någon av er?"

"Ja, Gud! Jag svettas som en tok här~"

Själv så svettade jag ingenting alls.
Inte en enda droppe medan jag såg hur det rann av omgivningen i salen.
Den där klassiska, jobbiga stamande känslan som en brukade få av yogan,
den fanns inte.
Kanske kom jag inte längs hela vägen när det gällde att sträcka mig,
men det var ändå noll känsla.
Stramande... jag hade ju ens knappt några muskler kvar att sträcka ut.
Det gjorde ont att bara ligga på mattan som låg platt på golvet.
Mina höftben var det som stötte ned i grunden.

Jag började långsamt lägga märke till att även fast jag inte bad om assistans,
så stod yogainstruktören bakom mig under nästan hela passet.
Såg till att jag sträckte mig på det rätta sättet.
Hon var troligen rädd för att jag skulle bryta itu ifall någonting skulle gå fel.

"Den som vill ha en filt under avslappningen lägger en hand på magen"

Jag behövde inte säga eller göra någonting.
Fastän jag inte ens lagt min hand på magen, så lade hon en över mig.
Troligen övertygad om att jag frös.

Jag vet att det förmodligen handlade om en ren omtanke,
men samtidigt... så fick det mig att känna så underlägsen och svag...
Jag var inte exakt döende i leukemi eller någonting.

Undrar vad hon egentligen såg mig som.
Någon anorektiskt träningsnarkoman kanske.
Jag ville inte veta vad de hyste för några som helst tankarom mig.
Det var troligen mer ris än ros.

Samtidigt som jag var så trött, så ville jag knappt hem heller...
Jag ville inte så fort jag kom hem vid nio vara tvungen att ställa mig i köket för att laga en matlåda för morgondagen då jag egentligen ville lägga mig ned i sängen och sova.
Färdig runt kvart i tio, halv elva ifall det var konstkurs dagen efter med.

Jag var så lack på faktumet att åter och åter igen äta kall mat då jag redan frös i skolan.
Att de inte ens hade ett fungerande värmesystem då det var vinter
att folk till och med vandrade runt med sina Canada Goose över axlarna.

Jag förbannade både över mig själv och över min såkallade vän
som hoppat av skolan utan att jag ens vetat om det.
Jag var förbannad över verkligheten.
Jag var förbannad över att vara jag.


"Allt som vi har
Är stunder som den här
Några stunder som den här..."

Kommentarer
Postat av: pinkhelp

Herregud vad du skriver bra! Dig ska jag absolut börja följa.



Jag känner igen det där med yogan, har tänkt på det nu i efter hand att de där blickarna jag fick på yogan, träningen och dansen nog inte berodde på min "vältränade och snygga kropp" utan för att de funderade på om jag hade ätstörningar och hur de skulle förhålla sig till det. Inte många som vågar fråga, men jag tycker det är bra med folk som frågar som visar att de bryr sig och inte blundar. Det är alltid lättare att blunda, är man sjuk blundar man det är nog därför det blir så smärtsamt att bli frisk och plötsligt bli tvungen att se

2009-11-02 @ 20:37:33
URL: http://pinkhelp.blogg.se/
Postat av: pillan

åh tack. jo det har aldrig kostat mig så mycket förrut, men nu ska jag eventuellt få hjälp från ett annat län och då kostar det, det gäller mhe i mora.



Hur mår du nuförtiden?

kram

2009-11-02 @ 21:58:39
URL: http://pillant.blogg.se/
Postat av: Alis

du skriver verkligen bra! beundrar det!

men jag undrar en sak, tycker du att du var en bättre person då när du var mitt inne i svält, tillskillnad från nu när du kämpar dig ur den? ibland känns det så i dina texter, att du tycker du var en bättre person innan, men jag hoppas att det inte är så - för en persons värde sitter ju inte i vilkten, sättet att äta eller hur mycket man plågar sig själv. Du är väldigt modig som kämpar på trots att det säkert är jättejätte jobbigt.

Att skriva är nog bra, för att hålla reda på alla tankar, fortsätt så. Lycka till med allt!

2009-11-02 @ 22:11:16
Postat av: pinkhelp

Har haft ätstörningar i lite mer än 3 år nu, själv? Och hur gammal är du förresten?



Jag tror inte att det var så att de har bestämt grupper som inte ska få hjälp utan mer ett konstaterande att det är dom som kommer bli lidande då all personal som inte är insatt i något speciellt (med andra ord stora städer blir inte drabbade lika lätt då de har specialist läkare till ätstörningar) kommer vara ute på skolor och företag och vaccinera. Så det blir väldigt mycket mindre personal på vårdcentraler och sjukhus ett tag framöver. Men jag tycker också att det är väldigt dumt. Lika dumt som förra gången jag sökte hjälp förra sommaren, jag hade ett BMI på runt 14.5 men fick ingen hjälp för jag skulle fylla 18 en månad senare och då ville varken BUP eller vuxen psyk ta hand om mig, när jag äntligen hade tagit mod till mig och sökt hjälp själv. Nej, det var nog det lägsta de kunde göra just då.

2009-11-02 @ 22:22:25
URL: http://pinkhelp.blogg.se/
Postat av: Victoria

svar till Alis:

Tack, vad roligt att du tycker om sättet jag skriver på~! <3



Bättre och bättre person, innerst inne så tror jag nor att det mycket har med med min självkänsla att göra. :)

Att det känns som om de tog bort det som jag kände att jag hade självförtroende i för en gångs skull

- att vara smalare än de andra.

Jag vet att det är fel,

jag vet att det inte är normalt,

men vid vissa fall så känndes det som om det hjälpte mig att känna mig någonting lika värd som de andra.



Fast ärligt talat så plågade jag inte mig själv genom att gå runt hungrig. Aldrig. :)

Det var att en stor del av min hunger försvann~



kramar

2009-11-02 @ 22:24:25
Postat av: pillan

jo ioförsig, men en sak jag lärde mig tidigt var att om jag vill må bra igen så får jag göra jobbet själv, tyvärr är det nog så alltid kommer få vara för min del.

men ensam och stark?



okej, jag flrstår, men huvudsaken är att du inte ger upp utan fortsätta försöka.

kram på dig.

2009-11-02 @ 22:24:50
URL: http://pillant.blogg.se/
Postat av: pinkhelp

Inte lite elakt, nej psyk och ätstörningsvården ligger mig inte varmt om hjärtat, hade jag fått hjälp mot min depression i nian kanske allt detta inte hade hänt, men nej det fick jag inte för man var TVUNGEN att ha med sina föräldrar, och det ville inte jag, alla står olika till sina föräldrar, jag pratar inte med dem om sådant helt enkelt.



Men jag måste ge cred till min sjukgymnast (som blev en blandning av psykolog, sjukgymnast och sjuksköterska) hon ställde alltid upp, kunde ringa för att höra när vi skulle ses nästa gång om det blev inställt och var grymt bra! Psykologen och jag passade inte riktigt ihop och hon gjorde inte heller några ansträngande för att träffas etc.



Önska mig lycka till, för idag ska jag ringa vårdcentralen!



Jag är född 90 förresten, vad kul att vi är i samma ålder (om inte exakt så nästan!)

2009-11-03 @ 07:08:12
URL: http://pinkhelp.blogg.se/
Postat av: S A N D R A

Åh gumman. Du får inte stressa!! hur går maten och det egentligen?? <3

2009-11-03 @ 08:10:51
URL: http://backtofuture.blogg.se/
Postat av: Johanna

Det där lät inte lätt... Men fortsätt kämpa. Och förresten skriver du så himla bra, och det är bra att du verkar börjar inse dina problem <3



- Ja, koppen VAR härlig :D

kram.

2009-11-03 @ 08:11:43
URL: http://baraleverlivet.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0