pigment

Varför vaknade jag imorse och ändå kände mig trött och sliten?
Jag hade ju för en gångs skull lagt mig tidigt och sedan sovit sju och en halv timme
- det var ju dessutom mycket för att vara Victoria.

Jag ville att de skulle nå sin målpunkt, dessa dagarna.
Må dåligt till den punkt att jag är nära att få panikattacker.
Andas oregelbundet till den punkt då jag också känner min balans småtippa.
Kunde det inte bara försvinna innan jag skulle göra någonting dumt av det hela?

Ibland så önskade jag även att jag vore död.
Skulle jag säga att jag önskade det, så skulle mamma nog neka det.
Det skulle bara handla om att jag mådde dåligt ett tag, så skulle det vara bättre imorgon.
Inte att jag var seriös.

Samtidigt så var jag rädd för att läcka ut mina tankar till en annan.
Vad skulle de ta sig till i det fallet?
Kontakta en läkare, se mig som ett psykiskt fall kanske?
Det var inte vad jag ville heller.


Då jag dragit på mig min jacka för att åka in till staden, så lade jag märke till pappas entré bakom min rygg.


Som om han hade rättigheten att säga det, ekade runt inom mitt huvud under ett par sekunders tid.
Sedan då jag vände mig om, så lade jag märke till att
"Just det, ja... mamma gick in på toaletten precis".
Vad jag kände mig låg, vad jag kände mig hemsk.
Att få henne att gråta, det var vad jag ville minst av allting.
Det klöste och rev längs min själs väggar.


Så många gånger som jag ville pressa ut mig ett


men ändå inte.
Hon skulle ta det lika illa var gång och jag känna mig naken.

Inga fungerande argument, inga möjliga chanser att segra med ord.

Bara ett medvetande att förutom mig själv, så slet jag på andras hälsa.

Det gjorde ont att vara medveten om faktumet.