Att ha rätt, att ha fel
"Så varför har du inte tagit fulla mått i helgen?"
"Därför att jag var rädd för att överstiga det hela..."
"Överstiga? Du vet att det alltid är plus och minus summan av kardemumman"
"Men samtidigt så överstiger man på någon punkt, det finns ju alltid en gräns.
Du skulle ha sett den där äppelpajen - den var enorm!
Och så rena sjön av vaniljsås omkring den förstås..."
"Därför att jag var rädd för att överstiga det hela..."
"Överstiga? Du vet att det alltid är plus och minus summan av kardemumman"
"Men samtidigt så överstiger man på någon punkt, det finns ju alltid en gräns.
Du skulle ha sett den där äppelpajen - den var enorm!
Och så rena sjön av vaniljsås omkring den förstås..."
Det hade fortfarande inte släppt för mig, rädslan att bli ännu större.
Jag hade inte ställt mig på vågen under flera månaders tid eftersom att det inte var tillåtet enligt behandlingen, men ändå...
det gav mig kväljningar att fått veta att jag nått min så kallade målvikt.
"Fettarsle".
Jag avskydde det hela faktumet.
"Minns du hur du såg ut då du kom hit egentligen?"
"Du såg helt sjuk ut. Du såg ut som en etiopier"
"G-gjorde jag inte alls...!"
("För guds skull, en etiopier består ju för det mesta enbart av skinn och ben")
"Gjorde du visst. Du kunde lika gärna ha kommit från Auschwitz"
"Inte alls!"
(Inte alls, aldrig...!")
"Du hade en vriden spegelbild. Du åt till och med som en etiopier"
("L-lögner...! De svälter ju, de har ju inte ens vatten!
Jag åt bra mat - bra mat!")
"J-jag såg banne mig inte ut som en fånge från Auschwitz!
Har du ens sett bilderna?
Som ett par raka linjer som ben och sedan en boll som knäskålen - det hade inte jag...!"
---
---
"Du såg helt sjuk ut. Du såg ut som en etiopier"
"G-gjorde jag inte alls...!"
("För guds skull, en etiopier består ju för det mesta enbart av skinn och ben")
"Gjorde du visst. Du kunde lika gärna ha kommit från Auschwitz"
"Inte alls!"
(Inte alls, aldrig...!")
"Du hade en vriden spegelbild. Du åt till och med som en etiopier"
("L-lögner...! De svälter ju, de har ju inte ens vatten!
Jag åt bra mat - bra mat!")
"J-jag såg banne mig inte ut som en fånge från Auschwitz!
Har du ens sett bilderna?
Som ett par raka linjer som ben och sedan en boll som knäskålen - det hade inte jag...!"
---
---
Inbillan. Förnekelse.
Jag såg aldrig mig själv som ett berg då jag väl sökte min behandling.
Jag visste att jag var smal, självklart.
Som om jag inte var aningen skräckslagen dagen då jag märkt att det fanns en slags central grop i min bröstkorg förutom revbenen.
Varför jag sökte hjälp, det var eftersom jag var orolig för att min kropp skulle få komplikationer.
Enklare att få cancer. Benskörhet.
Det hela skrämde mig så in i milalängder.
Dock såg jag inte mig själv som sjuk vid det tillfället, alls.
Jag var bara underviktig.
Som om en människa skulle kunna äta pommes och pizza utan problem.
Smör, bakelser... det som inte var "nyttigt" för en.
Bara underviktig, och utmattad... trött på livet...
Att jag av någon orsak brukar ha tendensen att le,
eller till och med skratta,
när jag försöker argumentera mot sådana här saker...
kanske handlar det om att jag vet att jag har fel,
bara att jag vill ha rätt.
Kanske, kanske inte.
Men en sak är ändå säker.
Alla tankar och sättet för mig att se på saker...
det är ett enda stort diffus.
Kommentarer
Trackback
