Att hitta tillbaka

För att för en gångs skull vara positiv...
så verkar det faktiskt som om min glädje till måleriet är på en god väg tillbaka.

Mina händer har blivit mer stabila igen och allt mer grasiösa.
De känns inte längre lika svaga och klumpiga i sina rörelser.
Att finna idéer och och motiv är inte alltid det allra lättaste,
men ändå... att se sig själv långsamt men säkert återvända är...
på ett eller ett annat sätt harmoni.
Magiskt och rogivande.
Ärligt talat så var en av de allra värsta känslorna då jag i våras vaknade en dag
och verkligen kände att någonting hade försvunnit.
Någonting var borta, passé.
Som motsatsen till att få ett hjärnsnäpp då en plötsligt inser att
"Jag fattar...! Jag fattar äntligen!".
Det hela hade gått bakvägen.
Och jag fick panik.

Mitt huvud, det var tomt, som tömt på sitt bläck.
Ingenting fanns kvar att få ut ur det och jag grät.
Jag kunde se det framför mig hur jag hade tagit en promenad på en järnvägsräls
och sedan vaknat på en sjukhusbädd med det vänstra benet borta.
Det kunde precis liknas med den känslan.
Någonting som alltid funnits med mig och hjälpt mig, fanns inte mer.
En bit av mig själv hade förlorats och jag hade knappt
kännt mig så maktlös i mitt liv som vid det tillfället.

Medan de omkring mig försökte intala att det var på grund av min sjukdom,
min undervikt, så skyllde jag allt det på skolan.
Att jag slet sönder mig själv med alla mina krav
och att skolan fick mig att avsky mitt liv ännu mer.






Kommentarer
Postat av: Leiden

tror vi som gillar trillingnöt kan vara lugna för den kommer inte försvinna

2009-11-17 @ 18:54:43
URL: http://leiden.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0