pigment

Tårarna lockades samman i mina ögon.
Det här fick bara inte vara sant.


Jag grät och det rann längs kinderna på mig av en ren desperation och ilska.


Eftersom att julen börjat närma sig, så åkte jag och min mamma till Kista-gallerian idag.


Innerst inne så var jag medveten om att det skulle vara fullsmockat med folk.
Att jag skulle behöva tränga mig fram.
Känna hur mina krav och ångest skulle stiga.

Men jag behövde göra det, hitta kläder.

Ifall kläderna inte var alldeles för dyra, då hade de kalla och "döda" färger.
Falska och artificiella material.
Att se folk som var så snyggt klädda kanske, eller såg bra ut i helhet,
det ökade bara min stress.
Som att jag kände mig "efter", jag var tvungen att hitta någonting.

Ångesten. Stressen. Kraven.
De hade alla redan visat sig på en och samma gång.
Den inre paniken med.


Jag skakade på huvudet och slog följe med henne in.

Det var fullpackat med folk där inne.
En vidrig spotlight-belysning som strålade på de kalla och "döda" färgerna som kläderna hade.
En dunkande musik i bakgrunden.

Jag kunde känna att orken hade försvunnit för länge sedan.
Det var alldeles för mycket för mig.
För ansträngande för mina ögon att se de färgerna. Det materialet.
Jag höll för ansiktet med den ena handen.

"Du ser ut att vara i en annan värld, Victoria" suckade mamma.
Kanske med undran varför vi ens var här.
Nu fick jag ta mig samman för guds skull.
Jag är nitton år, det här skulle vara en barnlek för mig. Nitton år. Gammal.

Efter runt fem minuter, så pekade hon med pekfingret, snett år vänster.


Det hade jag nästan glömt, det var den schemalagda fikaövningen idag.

Och så satt jag sedan där på caféet, med en physalisfrukt ovanpå en kladdkaka.


Men det var inte så simplet och enkelt.
Jag var redan trött, hade migrän av troligen stress.
Caféet låg som en ö emellan forsen av människor som strömmade förbi en.
För att göra saken ännu bättre, så låg det rakt framför den spotlight-belysta affären med dunkdunkandet i bakgrunden.

Jag klarade inte av det,
det var för mycket för mig.
För påfrestande att sitta och "pressa" i mig en bakelse emot min egen vilja
då jag befann mig i en enda stor röra.

Mamma började med tiden lägga märke till att
det inte bara handlade om att jag var slö med kladdkakan.
Jag satt och led framför hennes ögon.
Jag ville innerst inne gråta,
skrika högt för att tysta ned allt förbannade oljud och kaos runtom oss.

"Jag... jag är så trött... så trött..."

Det var inte tillåtet för mig att gråta. Jag fick inte det.

"Jag vet att det är svårt, Victoria.
Du kämpar jättemycket, jätteduktigt.
Försök att få i dig den där, så snabbt som möjligt bara,
så kan vi dra oss den här platsen.
Göra någonting roligare"

35 minuter av ett rent helvete tog det.
Hon drog fram ett leende och lade armen över axeln på mig.
Nu skulle det göras någonting roligt av tiden istället.

Hon försökte så mycket, det såg jag.
Visade upp olika slags stövlar, pekade om att
"Där måste vi gå in".


Och jag började känna en skuld växa inombords.
Jag förtjänade inte det här, inte alls.
Hon hade dessutom inte så mycket pengar nuförtiden, det visste jag.


Kunde inte hålla dem längre.
Jag grät i bilen på vägen hem.