pigment

Jag öppnade mina ögon och såg blått. Blått och blått, efter blå nyanser.
Jag stod inuti ett litet och kompakt rum där det satt ett fönster rakt framför mina ögon.
Med en halvt nedrullad mörkblå rullgardin med mönstret av en måne och stjärnor som lös i gula färger,
så kunde jag endast se blått, ingen måne,
utan allting var en enda täckande mellanblåfärg som lös in i rummet.


Jag vände mig om för att se vad som befann sig bakom mig.
Ingenting.
Det lilla rummet hade inte ens en dörr som jag kunde öppna och ta mig ut igenom.
Min medvetna oro började stiga.
Som om inte den högra väggen, som var heltäckt med torktumlare, inte förvirrade mig nog.
Jag ville ut, ut och ut. Bara ut.


Skulle jag intala mig själv "Det är okej, öppna dina ögon nu, Victoria"?
Jag trodde nog inte det.

Vad fanns det mer som rummet kunde erbjuda då.
Den randiga trasmattan som mina fötter hade sina fästen i... en kal vänstra vägg...
och jag såg uppåt.
En fyrkantig, men liten vindslucka. Öppen till och med.

Då jag såg upp och ned, så lade jag märke till en stege och ett rep
- som båda ledde upp igenom luckhålet.
Varför det fanns både ett rep och en stege, det kunde jag dock inte greppa.


Jag greppade tag i stegen och klättrade mig upp igenom hålet
för att se vad det var som väntade på mig där uppe.

Händerna släppte taget om den och fötterna tog stöd emot grunden.
Till skillnad från det nattlika rummet, så var det som en klar dag.
Med en stark blå färg, så var himmeln så fläckfri som den kunde vara.
Inte ens solen existerade trots att det var en dagtid.

Det var bara jag som stod på det beiga cementtaket.
Ingenting annat, bara mängder och mängder av kritvita duvor.
Vissa flög, andra pickade runt.

Det kunde inte bara vara det här.
Inte bara det här.

Jag gick med raska steg till kanten där jag satte mig ned på knä.
Det fanns ingenting, ingenting alls.
Det var den blå himmeln, marken, den existerade inte ens.
Det var vi.
Jag, de vita fåglarna och den klara blåhimmeln.
Oändligt.

Med ett tempo så nästan gled jag nedför stegeln in i det mörk blårummet.
Såg upp emot taket och väggen där dörren egentligen skulle ha funnits.

---

Alla de människorna som jag förklarade min dröm för, de höjde alla sina ögonbryn.
"Vad fan har hon för några drömmar egentligen", troligen.
"Vad fan gjorde en vägg fylld med torktumlare där?", definitivt.

Förr så tänkte jag alltid på drömmen som någonting helt enkelt skruvat.
Ingenting mer. Alls. Det var bara helt hjärntvättat.

Men nu då jag tänker efter... så har den samtidigt så otroligt många symboler.
Så mycket att berätta för mig.
Hittills så har jakten efter ett drömlexikon
i den lokala bokhandeln varit ett totalt misslyckande,
men förr eller senare, så ska jag allt hitta ett.