pigment

Båda dessa exempel, de är ju egentligen bara exempel på "materiell" lycka.
Lycka på ens utsida, som på sitt eget sätt skyddar.

Att en lyckas hålla sig nere med svält.
Att en annan är full av success då det kommer till att dra in pengar.

Det är inte en självkänsla - det är ett självförtroende,
vilket folk borde lära sig att tyda skillnaden däremellan.


Självförtroende, det kan vi säga är en slags tillit till vad en gör.
Självkänsla, det är tilliten till ens egna "jag", vem personen sannerligen är.



Vad vi ser i vår tids samhälle dessa dagar... det är en kultur bestående av eftersträvan.
Du vill ha, du vill ha. Du måste ha.

Den lägsta åldern av anorektiker, den verkar sjunka något för var dag.
Jag har sett en dokumentär om en åttaårig anorektisk flicka som inte ens gick med på att dricka vatten under en period.
En femåring som tyckte att hon såg för plufsig ut.

Vad är det för fel egentligen?
Själv så hade jag inte ens rört en sminkväska bortsett då jag
lät någon måla mig till Halloween då jag gick i femman.
Nu ser jag elvaåringar vandra runt på stan med starkar smink än vad jag någonsin haft.
De pratar fjortis-dialekten, ser ut som om de lika gärna kunnat vara fyra år äldre.
Det är nästan skrämmande.

Om det hade varit för tio år sedan, så hade deras föräldrar troligen varit emot det hela sminkeriet.
Varför?
Därför att det inte var på detta viset på den tiden.
Varför inte nu?
Därför att ifall de inte skulle gå med på det, så skulle deras barn kanske hamna utanför.
De skulle vara "efter" i umgänget, vilket troligen är föräldrarnas allra största rädsla.

Enligt en dokumentär, så hade en majoritet av de feminina elvaåringarna
i Storbritannien någon gång försökt att minska i vikt.

Det är som om barndomen långsamt, men säkert, tynar bort till tunn luft.
Jag är nitton år gammal, jag borde inte behöva sitta som en pensionär
och prata om de "gamla goda tiderna".

Vi står som robotar på en rad.
Vi följer motton och ideal.
Det är inte tillåtet att vara efter.


Att studera, arbeta, hur en ser ut, mode, smink - vi överrumplas alla av krav!
För de som ska anses vara duktiga och ses som de praktiska exemplaren,
så är det en hel del att hinna klart med i tid.
Inte konstigt att det kan bli så att det kan hända att den ene och den andra vi tillfällen kan känna sig misslyckade, värdelösa.

Knappast mår alla runt omkring en bra.
Samtidigt... så kan vi inte heller hojta runt om att allting känns som en katastrof.

Att se sig själv i spegeln, granska vartenda millimeter av kroppen, ansiktet.

Kunde de fan inte ha skapat någonting bättre än det här?
Kunde Gud fan inte ha skapat någonting som jag dög till alls?

Ingen människa är perfekt.
Ingen kan vara bättre eller bäst på allting.
Och ändå så försöker vi.


Jag själv minns vad jag ungefär hade skrivit vid ett tillfälle:

"Jag må känna mig som skit inombords, men jag kan ju iallafall
må lite bättre ifall min kropp mår bra på utsidan"

Och jag började äta mindre av det "dåliga" och mer av det "goda".
Jag började röra på mig mer.
Adrenalinet, det bara började pumpa för fullt.
Vilken total känsla det hela var, jag gjorde någonting bra för en gångs skull!
För att inte säga att jag orkade mer, jag mådde bättre!

... vilket aldrig direkt tog slut någonvart.
Jag ville må bättre. Och bättre. Och bättre... vilket egentligen bara fokuserade på hur jag mådde på utsidan, inte vem jag var som person.
Som en enda slags stor barriär, en ringmur, någonting som skulle skydda mig ifrån allt ont som ville inom mina väggar.
Det gav mig som en slags immun känsla, ett "falskt" självförtroende, som jag kunde visa runt med.
De skulle se att jag inte var en sådan klen person av mig. Ingen alls.

Och ändå så led jag av depressioner under exakt samma tid...
vilket fick mig att bli så otroligt beroende av att känna mig stark och "bra".

Ingen människa skulle ha äran att se ned på mig.
Och ändå så satt jag och grät hos kuratorn, vem fick mig att må ännu sämre.


Lägg märke till alla dessa "och", som jag precis upptäckt i min text ovanför här.
Det ena leder till det andra och för var av de små trappstegen,
så går det hela djupare och djupare längs den negativa spiralen.



Det finns fler människor med ätstörningar i dagens samhälle än vad de flesta antagligen tror.
En ätstörd behöver inte praktiskt taget vara ett skelett, utan de flesta är faktiskt normalviktiga.

Anorektiker, bulimiker, UNS, välj vilken.
Troligen så brukar nog knappast majoriteten eftersträva att få hår
över hela kroppen eller benskörhet och karies
- utan i de flesta fallen, så finns det någon drivande kraft i det hela.
Som du måste ha mer av.
Och mer.
Och den negativa spiralen börjar snurra omkring en.

---