pigment

Under morgonen medan jag satt på Roslagsbanan, så hade jag funderat på hur svaren sett ut ifall jag själv fick svara på profilfrågorna i Stockholms City-tidningen.



På vägen hem från kliniken, så ösregnade det, samtidigt som jag var trött.
Jag tänkte ta mig själv ett försök att blockera de negativa tankarna fören gångs skull.


Bra, bra, Victoria. En sak lyckades du med att lindra.

Då jag väl kom in på mitt rum, så var det varmare än det normala.
Elementet var varmt, helt otroligt.


Det gick bra faktiskt, tyckte jag.
Egentligen mådde jag som skit, men jag ansträngde mig iallafall.
Det går bra, det går bra...
och jag gick förbi min allt-i-ett-skrivare vid elementet under fönstret, såg mina målningar som legat där.
En av dem var helt och hållet bucklad, den allra första som jag hade gjort sedan jag blivit värre i min undervikt tidigt i våras.
Den som var så speciell, som jag var så nöjd med.


Jag var nära att tappa mobilen, som jag tänkt sätta på laddning, i golvet.
Jag ville skrika, ur mig allting som ens fanns inuti mig och sprang ned till köket där mamma stod.


För de flesta så kanske en teckning inte behövt ha en sådan stor roll,
dock gjorde den det för mig.
Efter en sådan lång tid med min kreativitet att ens måla varit fullkomligt frånvarande trots att jag fötts med den passionen.
Så förlorad och vilsen som jag hade kännt mig och han bucklade det hela.

Jag stängde sedan dörren till mitt rum och satte mig vid skrivbordet, med fingrarna så hårt korsade att de skakade.
Jag ville slita, jag ville slå sönder någonting.
Kasta, sparka. Slänga ut saker ut igenom mitt fönster.
Men det var tankar, bara tankar som jag fick spjärna emot för att de endast skulle finnas inuti mitt mentala.
Tårarna gick inte att hålla inne.