pigment

Handen på pannan,


Hela i vad jag innerst inne var förbannad den sekunden.
Försökte gå rak i ryggen, dricka ut ur mitt vattenglas
utan att hulka ihop mig för en halv sekund av ren smärta.
Vilket... ganska mycket var värt kalkonpriset.
Som att jag skulle kunna bete mig hyfsat normalt då jag inte
ens var kapabel att ha ett pokerface i ett allvarligt samtal.


Jag ville inte vara hemma idag, på all bekostnad.
Vad som helst utom det, vad som helst
- jag stod inte ut där...!
Och främst att inte kunna få komma ut i den friska luften eller röra mig.


Här kom alltså alla min krav fram.
Hemma var ett av det värsta som fanns ur mitt perspektiv.
Ingenting hände knappt, tiden stod stilla.
Allting kändes som om det gled ifrån mig...

... och ändå försökte jag banne mig hålla vid mina egna ord fast jag
minut efter minut vandrade bort till halltoaletten för att vara beredd
ifall någonting var på sin väg upp.


Ingenting kom ned förutom ett par äppelbitar och någon apelsin under förmiddagen.
Så fort jag skulle resa mig upp, så kändes det som om min handled slets itu.
Jag var sjuk, jag kunde inte tro det.
Varför jag av alla människor??


Jag avskydde det med hela mitt hjärta.
För guds skull, jag hade ju knappt varit sjuk på år!
Inte konstigt att det kändes som om jag var en döende person...

Sova om chans.
Ligga framför TV:n med Kill Bill vol.2 i DVD tills varken ögonen eller nacken orkar med.

Då jag öppnade mina ögon efter att ha legat i sängen runt två timmar efter frukosten,
så kändes det mesta lättare.
Så snabbt jag kunde vandrade jag till telefonen.


Helvetet fanns.
Känslan av att vara så värdelös bara för att jag råkade vara sjuk inte kunde vandra omkring.


Ångesten fanns när som helst, vart som helst som helst ifall möjligt.
Till och med att jag fick skulden av att bara prova på min systers "Sims 3" för tidsfördriv.


Jag ville göra bra, nyttiga saker.
Jag ville inte vara sjuk.
Jag ville känna att jag dög och inte kom efter...




... Så här sitter jag nu. Med en feber och
viljan att klä av mig allt från topp till tå på grund av hur varmt det är.
Och det får mig att nästan tappa vettet.

Fast samtidigt ... så kanske det fanns som en slags mening bakom det här.
Min kropp kanske hade fått nog av mina krav och press att den utropat ett tvärt nej.
För guds skull,
en sjuk människa ska väl ändå kunna vara kapabel att vila ut sig?

Samtidigt... så tackade jag roligt nog nästan Gud för att jag inte behövde
gå ut med mina Converse i snömassorna...

Tricket är att försöka se det positiva i allting.
Det är någonting jag verkligen behöver lära mig själv nu...