pigment

Risifruttin som jag åt på kliniken under eftermiddagen, den var på tok för mycket för mig.
Alldeles för starkt och koncentrerat.
Jag fick en migrän som höll i sig.

Det var alltså inte på grund av en grav rädsla som i första början,
det var inte att jag åter intalade mig själv att det förstörde
min kropp - och att kroppen därmed slog emot med illamående.
Det fanns i min kropp och nu ännu starkare än förr.
Stressen verkade förvärra det allt.

Jag kände mig tvungen att försöka vända bort mina tankar,
fokusera på någonting annat, vad som helst.
Och ändå fast min migrän var så stark att jag egentligen bara ville lägga mig ned på rygg,
ville jag det inte.
Jag ville inte känna som om jag inte gjorde någonting av tiden,
jag ville inte känna att jag bara fanns.
Som om vilande på något sätt gjorde mig värdelös.

Vad sprang jag ifrån egentligen?
Försökte jag neka vem jag egentligen var som person, eller var det bara verkligheten?

Att se mitt rum, att se mitt hus, allting påminde mig ju om vem jag själv var.
Vad hade jag för svagheter, vad fanns det för någonting som jag ville stänga ögonen för?
Inte så konstigt att helgerna för det mesta gick ut på att hitta saker som kunde ta mig ut därifrån.


Nu ilade det även inuti mitt huvud.
Att jag sovit för lite, allt folk omkring mig och nu fick jag även
god titt på min egen spegelbild i omklädningsrummet då jag tog en omväg till Täby centrum?

Varför fanns det ingenting som gav mig energi istället för att ta?
Var det så himla svårt begärt?

Tog jag ett djupt andetag och pustade ut långsamt...
så kändes det som om allting gick så mycket snabbare än jag själv.
Folk forsade förbi, folk sprang, de log, skrattade.
Vad allting kunde kännas som om det gled förbi utan mig ombord.
Även då jag gick där ute i mörkret emot tågstationen.



Förr vid den här tiden på eftermiddagen... inte befann jag mig i ett centrum med affärer.
Inte heller satt den här ständiga oron inom mig, rädslan för att inte duga till.
Min tankar, de räckte inte till en sådan kapacitet.

Hade jag chansen, så banne mig tog jag det första tåget hem till värmen.
Att min skolas värmesystem ständigt var utom funktion räckte
nog för att jag inte skulle ha haft orken att stanna.

Så orkeslös att jag till och med var tvungen att sitta och plugga
under min hela fritid eftersom att min energi inte räckte till fullvarv..
Om inte, så satt jag och letade efter näringslära och fakta om vad som innehöll vad.
Mitt liv, det var inrutat, det var en cirkel utan cirkulation utanför gränserna.
Det stod stilla.

Jag var medveten om att jag var smalare än de flesta andra,
så inte behövde jag lägga ned energin till det.
Att vara det där så kallade "skelettet" byggde upp en slags mur som skyddade mig.
Ett slags inbillat självförtroende som det troligen bara var jag som kunde se.


Två minuter tills tåget skulle anlända till stationen och
jag höll upp mina handflator bredvid varandra.
Drog ett djupt andetag.
De var inte uppspruckna i skinnet tvärs över tills den punkt att det blödde om dem.
Inte heller var de som bepälsade.
Mina ben vacklade inte heller.

Och ändå... så var jag inte nöjd.
Jag mådde som skit, som allra lägst.
Mina tankar och icke-uppfyllda krav satte mig alltid under en enda stor press.
Jag blundade och sekunden som jag öppnade ögonen,
så steg jag på tåget och satte mig ned på första, bästa sits.
Lutade bak med nacken emot huvudstödet, såg upp emot taket.
Jag var trött.
Trött och sliten trots att jag inte var den vandrande pinnen längre på grund av min behandling.



Så fort jag väl kommit hem så satte jag mig på mitt rum framför datorn.



Nu fick det allt stå "antagningsbesked" och inte "urval förbereds" på mina sidor till slut.


Vad skulle jag göra, vad skulle jag göra?
Så som jag hela tiden utan stopp tänkt på ifall jag skulle komma in på en 15-poängskurs eller inte.
Huvudet ilade för fullt.


Jag skrollade ned med musen och såg ordet "antagen", rakt framför mina egna ögon.
Satte ned mina armbågar emot skrivbordskanten.


Till slut så reste jag mig upp och vandrade till trappan.


Långsamt hördes det att steg närmade sig trappen där nere.



Så jag kom in på mitt förstahands val i universitetet i Stockholm.

Egentligen kom jag in på både mitt första och andra hands val
eftersom att de båda var halvfartskurser, men det får nog allt bli en som jag väljer.

1. Barnkultur med inriktning på bildterapi
2. Autism och autismliknande tillstånd
...osv

Från början så var jag fokuserad på att söka en 15-poängskurs nu i vår,
innan jag börjar plugga på en bestämd inriktning i höst.

Egentligen skulle jag ha börjat plugga redan i höst,
fast var då istället tvungen att tacka nej till mitt antagande till
Praktisk filosofi A pågrund av min sjukdom och behandlingen.

... så nu börjar jag alltså med att läsa en kurs på halvfart för att
återvänja mig med studierna sedan jag stressade sönder
mig själv då jag var som smalast.

Huvudsaken är att man tar det i sin egen takt.
Ingenting får gå för snabbt.