pigment

Den där blicken som strålade rakt igenom mig.
Känslan som om någonting slitit sig in och vridit runt inuti min mage.


Det som jag under en tid lyckats skymma undan någonting,
det som alltid låg i ide under skinnet på mig, rädslan.
Rädslan, den var tillbaka fullkomligt.
Jag ville inte bli uppgiven, jag ville inte bli lämnad än en gång.
Aldrig, aldrig, hellre att livet togs ifrån mig.
Jäkla tårar som forsade nedför min kind.


Vad gav jag mig ut på egentligen?
Samtidigt som vissa människor var övertygade om att jag hoppade över med flit,
så behövde det inte alltid handla om det.
Det var svårt, det var så svårt då jag mådde som allra värst.

Den där känslan, känslan av att känna mig "ren",
det kändes som om den var det enda som kunde få mig att känna någonting bättre
när det var som allra sämst.
Den kändes som min enda fallskärm att fälla upp vid vissa tillfällen.

Samtidigt... så var jag ändå så otroligt rädd för att folk skulle ge upp på mig.
Den lilla flickan ville inte se folk gå bortifrån henne än en gång.
De sömnlösa nätterna, de hemska tankarna...
- jag kunde inte ta bort dem självmant!


Personen framför mig lutade ned sitt huvud emot handen och armbågen emot bordet.
Ögonen i början till ett suckande himmel.
Det här var min enda chans,
jag skulle visa vad jag gick för.