pigment

Samtidigt som den allra största delen av mig vill ha kroppen av ett barn tillbaka,
så vill jag samtidigt ha ett liv, fyllt av glädje och lycka som alla de andra omkring mig.
Även fast en del av det "sjuka" alltid kommer att ha en del av mig själv inombords...
så vill jag ändå kunna ses som en frisk människa.

Folk ska inte behövas ses som någon "psykiskt" sjuk.
Vi borde kunna få ses som de personer vi verkligen är.
Inte sjuk, utan med svårigheter.

Det känns nästan kränkande att ha en diagnos som med annat ord kallas för ett "funktionshinder".
Det låter så hårt, så mycket utöver kanten.
Funktionssvårigheter, svårare för vissa ting,
vad som helst så länge det är någonting annat.

En del av mig vill vara frisk och leva ett värdefullt liv med mening.
Den andra hesiterar.


Mitt alter är så övertygat om att det inte kommer att bli okej...


Fastän åtta månaders behandling, så visade testen att mina
ångest-, depressions- och tvångshalter inte sjunkit ned.
Varför och varför, så borde det ju inte fungera på det här sättet.


En sådan vrede, en sådan sorg. En sådan desperation.
Det här fick bara inte vara sant. Det fick det inte.
- Jag ville ju må bra för guds skull..!


Det går inte att ärligt sätta sig själv i ett perspektiv om inte du själv redan suttit där.
Hur det känns, hur det cirkulerar runt inuti ditt huvud.
Känslan av att vara som borttappad, i fårga om att "Är det här normalt?".


Då jag var yngre...
så såg jag mig inte som någonting annorlunda på det där sättet.
Alla levde väl och fungerade på detta vis.

Det där som vi säger om att "Släppa taget", "Forgive and forget"?
Det fanns knappt då under den tiden när det kom till vissa saker.

Jag hörde, jag hörde saker. Utan stopp.

Precis som alla människor, så lyssnade jag på musik.
Självklart, det var ju någonting klart naturligt.

Vad som troligen klart skiljde sig ifrån...
det var att vissa låtar, de frätte sig fast på min hjärna.
En kunde till och med hålla sig under gott två veckors tid.

Det handlade inte om de som jag fann tycke för,
utan de som skrämde mig som allra mest.

Så fort det bara kom en sekunds påminnelse om den låten,
så skulle den eka inuti mitt huvud kontinuerligt, knappt utan stopp.
Så fort jag inte fokuserade mig på någonting,
så fort det var alldeles tyst omkring.

Var och varenda natt låg jag där till sängs,
tvungen att sova med radion på för att kunna släppa taget i överhuvudtaget.
Flera år höll det i sig.

En natt så... märkte jag vid ett tillfälle då jag öppnade upp mina ögon
att jag befann mig själv i min lågstadieskola.
Det var mörkt, det var släckt, som sagt det var under natten.
Plötsligt så började det komma ljud ifrån högtalarna och jag vände mig om.


Låten tog sin start och jag skrek.
Sprang till glasdörren vilken ledde ut till den centrala korridoren,
som sedan visade sig vara låst.
Jag grät och höll för mina egna öron med all min kraft för att förhindra att hörseln skulle ta in det.
Det fungerade inte.
Helvetet hade även kommit ikapp mig under mina drömmar.


Det är svårt då det är så svårt för mig att smälta ned.
Att tänka, att tänka, tankarna ska alltid göra mig så otroligt trött.
Min oro över allting som kommer nu över årskiftet, rinner som om över kanten på mig.

De rekommenderade åtta timmarna av sömn... spela roll.
Även de botar inte det som sliter mig som allra mest.
Det som är och alltid kommer att vara en del av mig.

Tankarna.