En bubbla och en mur
"goda" liv att handla och hantera saker?
I andra ord ditt såkallade ätbeteende?
I förrgår så fick jag faktiskt den.
Självklart i sammankopplingen till att jag inte hade skött mig under den gångna helgen.
Inte tagit fulla mått.
Inte heller avslutat något annat mellanmål.
Utan tvekan det där ständiga ifrågasättandet.
Varför följer jag inte vad jag är tillbedd att göra?
"Därför att jag mådde dåligt"
verkar iallafall inte ha någon verkan när det kommer till min defens.
Vad kan jag hjälpa att jag rent ut sagt mått som skit och sedan tappat
fattningen om detaljerna då jag väl sitter där till försvars?
För att kunna bli friskriven
- så ska det inte finnas någon som helst viljan att sjunka ned i vikt.
Men hur i hela friden skulle det tankesättet ens fungera för min del?
Låg självkänsla,
starkt så smärtsamt ett egenhat emot min egen kropp...
... innerst inne, så vill jag bara känna mig själv så ren.
Tömd.
Inget såkallat ont efterlämnat i min egen kropp.
Det är som om mitt vållande till det lägre ligger permanent under min hud,
inuti mitt hjärta.
Det gör ont i min själ.
Följer jag inte vad jag är tillsagd att göra i behandlingen,
så är jag rädd för att de ska skicka ut mig.
Följer jag allting, så känner jag av den olidliga ångesten.
Jag känner mig så otroligt oren. Förorenad.
Samtidigt som jag vill må bra, leva ett normalt och lyckligt liv...
så är det samtidigt så svårt.
Vad är lycklig, vad är lycka egentligen?
Det kan inte vara samma sak vuxen som liten, det borde det inte.
Det är en panik att sänka ned min inre sköld för att försöka släppa
in något som jag inte ens vet ifall det är bra eller inte.
Det skulle göra alltför ont i min själ att bli sårad än en gång i mitt liv.
Jag vill inte känna mig mera värdelös och misslyckad.
Är det ändå inte lite underligt.
Förr fanns det en flicka som knappt ens var kapabel att ta illa upp.
Vad som än kom till offensiv studsade sedan tillbaka dådet kom i kontakt med hennes lilla bubbla.
Livet var härligt. Det fanns ingenting farligt.
Skratta, så löste sig allting.
Hur kunde hon sedan bli en som ersatte sin lätta,
glänsande bubbla med en mur av sten?
Någon som med tiden hade blivit alltför skör
vad det än var som kom flygandes emot henne?
Vad hände egentligen?
Så länge en människas självkänsla bottnar och självhatet ligger i topp,
så är det nog ändå något orealistiskt mål att fullkomligt släppa taget.
En del...
kommer nog alltid att vara en del av mig under resten av tiden som jag andas.
Vissa kanske på grund av min diagnos...
andra genom att det frätt fast intui mitt huvud.
Har jag hittills kunnat leva med min diagnos utan att ens haft det nedskrivet på papper,
så borde jag även kunna klara av det här.
Är ett hinder avklarat, behöver det andra inte heller vara en dröm.
du måste nog ställa dig själv frågan; vill jag bli frisk? vill jag bli frisk till hundra procent?
jag tror att det där med friskskrivning är ren bullshit! att man ALDRIG komma få dessa tankar igen, att man aldrig kommer känna att kroppen skulle behöva en viktnedgång på en sisådär 2533536 kg, att man aldrig kommer få ångest över maten.. jag tror inte alls på det. kalla mig utan hopp, eller vad som helst, men jag tror att detta är något man kommer få leva med i resten av sitt liv, dock kan man lära sig att hantera det, att inte falla för ångesten, att kämpa emot.
för exakt vad tjänar du på att vara "tom", att vara "ren"? inte.ett.skit. för du kommer ändå aldrig vara tillräckligt tom, aldrig tillräckligt ren.
och nu skickade jag iväg den där kommentaren utan att ens snabbläsa igenom den.. (som vanligt)
förlåt på förhand om det är någonting obegripligt, samt; GOD JUL och var rädd om dig, victoria, njut av julen nu <3
Hittade hit från Malins blogg, och får nog lov att hålla med henne om vad hon skrivit här över. Att bli friskskriven tror jag inte handlar om att utrota allt vad tankar och känslor kring mat heter. Jag tror snarare att det handlar om att lära sig hur man fungerar, varför man hellre väljer svälten, hur tankar och känslor påverkar mig, och vad jag kan göra för att stoppa dess påverkan. Helt enkelt att lära sig att ja, tankar och känslor finns där, men jag behöver inte agera på dem. I dagens samhälle tror jag aldrig man kan komma ifrån att känna skuld över mat, varken frisk som sjuk. Tyvärr. Det finns så mkt som påminner om att man måste vara smal och snygg hela tiden.
Men jag tror att man kan må bra, trots dessa tankar. Och det är friskhet för mig.
Skickar en stor julkram, och hoppas att du kan njuta av julafton.
