pigment

Vad var mina ord för ett exakt år sedan?

---

2008-12-31

Jaha, då var det här året över då.
- Ett rent skitår enligt vissa.
Inklusive mig.

En bråkdel av årets ris:
- Den trevliga överraskningen med Emelie
= Att hon slutat. På första skoldagen.
- Finanskrisen(påverkar alla, fader min)
- Har tappat vikten av alla mina muskler
=> Kan fan inte ens prova jeans längre!
- Tappat kontakt, är ensam helt
- Skolan har tagit kål på mig:
bla. - Grafiska kommunikationen
- Ensamheten i biblan
- Freezing cold
- Lärarnas spydiga skit
- Jag har Asperger?
...... & more.

Årets ros?
- Mamma kom in på studierna
(dock orolig för jobbet, kris och allt)
- Obama vann!(frälsa oss från "Bushkrisen")
- Upptäckten av Hötorgshallen, min tillflykt till häslokost, Meze, mm...


... Men det mesta rörde ju inte mig, dock~

Får väl se om det här året blir något roligt, om jag fortfarande lever 2010.
Livet suger ju majoriteten, låter ju fan på psykologen som om jag bara kan trolla fram vänner i klassen. Dream on.
Livet har ju för det mesta gått i oändliga cirklar... man vaknar och vet vad som skall göras, hända.
Mammas oroligheter för vikten är jag medveten om redan, men jag kan inte hjälpa att sockersuget inte existerar, att det är just nyttigheter jag gillar.
Hon tror ju förstås att böckerna jag önskade mig var dietsådana, men det var inte bara det.
Jag vill äta mat som är bra, som får mig att må bra, de lär mig ju dessutom om hur jag behöver fett m.m och så har de utsökta recept
- Titta bara på Tiptop-limpan! Mums!
Mitt trick är att maten skall utvidga mitt stilla liv i skiten.
Hoppas bara dock att intgen förlorar sitt jobb, specielt när mamma pluggar..
Jag vill ha ett liv, få tillbaka längtan, tid, kreativitet att måla.
Existensen är knapp.
Ingen förstår hur jag lider.
Jag vet att jag är smal, att det inte är bra.
Saken är bara att jag har motsatsen till tröstätande - inget onyttigt, orenande.
Men jag svälter verkligen inte mig.
Hade väl fan varit död utan nyttig- och hälsointresset.

Dock vill jag bara sluta fungera ibland.

---

... inte så bra från vad jag tolkade det.

Svart och vitt, det fanns ingenting som gav mig den innersta glädjen, lusten att ens leva.
Jag var bara en människa som gav, inte en som tog.
Det gör faktiskt lite ont i mitt hjärta av att läsa det här...

Och sedan mina åsikter om saker och ting på den tiden.
Vad jag ansåg var så otroligt bra,
det var även bland det allra sjukaste mitt beteende hade att erbjuda.

Allting handlade om mat, mat, mat och mat.
Nästan ingenting annat förutom att mina egna krav slet sönder mig själv inombords.
Folk i min klass kanske todde att jag var någon slags ensamvarg som hatade mänskligheten,
men så var det inte.
De fungerade inte på samma sätt som mig, det var inte "likadana",
sedan så fanns ju inte heller den där orken att knappt se dem i ögonen.
Bara det var svårt.

Det var som... någonting sådant maniskt att de flesta inte ens kunnat tänka sig i sina dagar.

Att veta fakta om ingredienser, vad fanns inuti, vad var bra och sämre, det...
det... det var så faschinerande.
Om jag kollar igenom vad jag sökt på på startsidan, så är kanske hälften någonting inom matområdet.
Ska jag skriva ordet blogg, så buppar ordet "blomkål nyttigt" först av allting.

Näst intill allting som jag skrivit i det där dagboksinlägget förett år sedan som var positivt
- det handlade ju om mat!



En bråkdel av årets ris:
- Min näst intill fobi för att se mig själv i spegeln sedan jag gått upp längs min behandling.
- Känslan av att känna att jag inte gör någonting av mitt liv,
känslan av att känna mig efter.
- Den förbannat låga självkänslan.
- Det visade sig att jag ändå hade Aspergers syndrom.
- Istället för att vara för liten för att prova jeans, så vågar jag det inte nu.
- Att det känns som om folk omkring mig inte förstår och greppar mig.
- Att nu kan folk inte se att jag mår dåligt i en ätstörning,
utan att jag i värsta fall måste berätta det för dem med mina egna ord...
- Att det tog 3/4 av ett år tills jag ens fick en utredningstid hos min psykolog.

Årets ros:
- Jag kom in på en ätstörningsbehandling~!
- Jag lyckades göra klart allt skolarbete intill studenten genom att sitta tills klockan halv tio på kvällen
var kväll samtidigt som jag gick min behandling.
- Att jag tog studenten och samtidigt under ceremonin fick ta emot skolans kulturpris med inriktning på bild.
- inför alla de som jag som allra mest ville visa upp mot(take that, suckers)!
- Att jag inte fryser lika mycket längre, att det inte är tusen nålar när en människa rör mig på armen.
- Min digitala systemkamera som jag fick som present under studenten.
- Att jag kan äta mer saker nu.
- Att jag åter kan koncentrera mig själv så att jag kan läsa~
- Att trots att det är tungt att ha fått en diagnos... så kan jag samtidigt få en förklaring till saker och ting.
- Att jag träffat nya människor.
- Hur min blogg(ar) på ett eller annat sätt hjälpt mig att lätta trycket på mina känslor~<3
- Jag har börjat att le igen...




Vilken skillnad.
Det har skett lite under det senaste året, eller hur.
Jag kan... faktiskt känna det, innerst inne från mitt hjärta.

Även fast den där rädslan för besvikelse och svek finns inom mig,
så har jag på ett sätt blygsamt lärt mig själv att se fram emot saker.

Det känns verkligen som om jag växt, mognat.
Kanske beror det på alla slags människor som jag träffat under min behandling.
De ville inte mig illa, det behöve inte vara ytliga skelett och se ned på människor,
de hade både värme och hjärta.

Och det uppskattar jag från hela mitt hjärta...




- Jag skall skriva ned minst tre stycken positiva tankar i en bok, var dag.

- Jag skall våga prova nya saker om möjligt.

- Jag skall alltid göra mitt bästa, så länge det inte rinner över kanten för mig själv.

... mer kommer~