pigment

Som ni kanske sett, så var dagens tanke på min blogg
"Den som lever får se".

Och innerst inne, så tycker jag faktiskt att det stämmer.
Så mycket livet kan erbjuda, bara du har modet att våga ge det sin möjligheter.
Det kluriga i det hela är bara att kunna ha den insikten,
att kunna se en glimt igenom det "svarta lakanet" som hålls för vissas ögon.

Jag erkänner,
det var näst intill omöjligt att hålla tårarna inne då jag tittade på "Svenska hjältar" ikväll.
Speciellt det där äldsta paret som de hade sparat till det allra sista...
Det bara sken om dem.
Sken av solstrålar och av det där äkta och rena som knappt ens går att finna.

De var så stärkande och inspirerande för att man skulle vilja kämpa till 110 procent.

Allting uttryckte "Jag gjorde iallafall mitt bästa".



Huvudsaken är att man aldrig slutar att ge.


Ett urklipp ur min gamla dagbok som jag skrev i januari...

---

2009-01-08

Vad kan man säga?
- Andra dagen i skolan, andra dagen i helvetet.

Jag känner bara ingen ork alls, orkar knappt med yogan alls, känner bara för att ligga på golvet. Andas.
Jag känner en stress, samt en press för skolan, men stöter ändå på något sätt undan plugget.
Jag vet inte vart jag ska börja.
Hoppet känns bara borta - och jag tänker inte ta piller!

Fan heller... men för att se framåt, lagade jag linser(egentligen till pita) till lunch.
Gott, men där kom bristen på fett än en gång. Shit.
Och middagen råkade bli knappt över en timme efter mellanmålet
- som var en vidrig ny jordärtkockssoppa!
Jag var ju fortfarande proppfull efter mellisen och fick bara i mig en polarmacka.

Jahapp, nu tror mamma knappast heller att jag vill gå upp i vikt heller...
det suger... jag fryser... allt är en rena rama skit.
Här försöker jag, kollar upp om Onakafil är bättre än ekologisk, fet yoghurt, försöker röra lite grann på mig, äta nötter... men ändå så går allt bara fel!

Och nu när jag tänkte visa mamma imorrn att jag kunde äta mycket yoghurt - är hon ledig förstås.

Och glöm att jag ber Alex om ursäkt, det är hon som ska be mig om en!!
Alla för en... mer som alla mot en - mig.

Jag kan ju inte pressa i mig mer än jag själv orkar...
jag råkar tycka om god, nyttig mat...
jag vill inte pressa i mig saker jag inte tycker om,
som inte ens är bra för en!
Förstå mig lite här...

Jag har inget liv alls.

---

Alla dessa ständiga timmar och dagar, veckor av tänkande. Sökande. Uträknande.
Allting av vad som fanns kvar av mig efter studierna gick till mat och åter igen mat.

Någonting som jag fann både komiskt och sorgligt då jag bläddrade igenom
dagboken som jag hade skrivit i under cirka fyra, fem månader...
det var att mer än hälften av innehållet handlade om mat.

Annars om hur jag frös, och hur det på ett sätt slet i mig.
Jag ville inte dit, jag ville inte till skolan.
Då skulle än en gång alla krav möta upp mig där vid entrén.
Bara att sitta på roslagsbanan var en försmak av det hela.
Samtidigt så var jag inte den "svaga" personen som sprang iväg och grät i ett hörn.
Aldrig att mina krav skulle ha tillåtit det.
Om migrän, så satt jag kvar där som om ingenting fastän jag lutade mig framåt över min bänk.

Själv så hade jag alltid varit den envise personen,
den som inte gav upp utan en duell.
Jag är en vädur.
Vad hade jag inte mina starka, vridna horn för ifall inte stångas emot till försvar?
Inte att jag tänkte låta mig besegras av de omkring mig.
Jag skulle visa dem alla.

Att Victoria verkligen betydde seger.