pigment

Dagen före dagen före julafton.
Det var ju nu som man ska vara som allra gladast och lyckligast.
Eller... vad egentligen?
Vad ifall en innerst inne inte kan det,
utan bara glänser med det där värmande och äkta leendet på utsidan?

På ett sätt så har vissa saker och ting förbättrats med mig under de senaste månaderna,
på ett annat så tillåts en del av mitt inre att sjunka ännu längre ned i dunklet.
Självhatet inuti mig själv har börjat växa på nytt.
Allting tas emot som någonting personligt på offensiven.

Bara någonting så simpelt som att en viss patient legat på en av klinikens två soffor
framför TV:n under den hela förmiddagen och sedan varit frånvarande i över fem minuter
- innan hon fann mig sittandes på den platsen.


Gnällande och gnat om att hon ville ligga där i en kvart innan unchen
medan jag satt där bredvid henne och ingen annan plats var ledig.
Vad skulle jag göra, säga "Okej, jag står istället" med ett charmigt leende.

Jag kände mig ju redan gott mindre värd som jag var.
Den där tonen, den där blicken,
jag hade allt fått dem av henne förr.


Men de kunde gott nog allt ha sett på avsnitten då jag väl kom dit -
strax efter klockan nio på morgonen.
Till försvar?

tre dagar på raken då jag alltid kommit under den tiden.

Förra veckan då vi några hade satt oss ned för att äta förmiddagsmålet i en av matsalarna, så upptäckte jag att jag satt mig ned en stol ifrån de två som än hade kommit.

och så fort som jag började resa mig upp närmare, så fick jag svaret

Jag är inte lika värdig, jag är inte på de andras nivå.
Jag var det som släpades efter det rena, jag var skugga.
Jag fanns, men inte till godo.
Jag var förorening, inte luft.
Jag försmutsade vad som existerade omkring min omgivning.

Det gjorde mig galen, nej.
Mina tankar började nu slita sönder inuti mitt huvuds väggar.



Jag ville springa någonstans, vart spelade ingen roll.
Vad som helst, vad som helst - för guds skull!

("Du är så jävla värdelös, Victoria"
"Så förbannat misslyckad, dra åt helvete")

Åh, kunde jag inte slå sönder någonting,
kunde jag inte slita någonting i tusen bitar?
Mina egna tankar drev mig själv till vansinne,
att det kunde göra så otroligt ont.

Och vem kunde springa ifrån sitt eget ego?
Vem kunde dela sig själ itu i två bitar?


Jag vet, jag visste.
Men var det meningen att det skulle vara så pass genomlidande att det sved i själen på mig?

"Vill du ha ett rum så att du kan vila, kanske?"

Jag nickade något svagt.
Ögonen sved som den rena tortyren efter att det varit en sådan
utmaning att försökt gnugga mina ögon för att få stopp på tårarna.
De fick inte se mig på det här viset.
Ingen fick det.
Vem det än var, så fick den inte tillåtas att se mig
som den svaga och patetiska personen jag var.
Även jag skulle få ha någons slags stolthet att stå med fötterna på.

Fast det blev knappt någonting bättre av den där "isoleringen" i rummet.
Där låg jag, på en säng.
Bara jag och mina egna, inre röster.
De var inte goda, bara rent ut sagt svarta.
Allting som fanns där skrämde mig in i ryggraden.

Med kroppen liggandes som ett streck,
räckte jag armarna bakåt längs min huvudkudde.
Jag vecklade upp mot den egentligen intetsägande taket med mina ögon.
Såg på det.
Det hade inte bara den kritvita färgen som jag var van med att se ovanför.

Mitt i allt, så ekade Yeah Yeah Yeahs "Heads will roll" stjärnklart inuti mitt huvud.
("Heads will roll..."), allting av den.



Så fort som jag slog upp mina ögon, så såg jag mitt alter sittandes ovanför min egen mage.
Händerna var slutna runt omkring min liggande hals, med ett strypgrepp.
Det var hårt, hårt så att det verkligen kändes,
och ändå så var det bara mina sinnen och mitt mentala som drev med mig.


Inte att jag var överraskad.
Det kunde jag allt kännas i hur olidligt hårt greppet var.

Jag kunde känna hur mina egna tårar rann ned längs öronen medan jag såg upp emot det vita taket.