pigment

Egentligen så var det ju ingenting konstigt alls med att äta frukosten hemma.
Jag gjorde det ju ändå alltid under helgen, alla människor som har tid gör det även under vardagen.
Och ändå så kändes det som ett enda stort kaos inuti mitt huvud.

Trots att mamma satt där tvärs över bordet eftersom att hon var sjukskriven...
så kändes det ändå så öde. Så olidligt ensamt.
Istället för att det där vardagliga samtalsämnet som skulle diskuteras runtom bordet...
så var det näst in till tyst.
Kylskåpets surrande, kaffebryggarens tickande. Prasslet av morgontidningen.

Då det var tyst, så skulle förstås också mina tankar rusa upp.
En tystnad skulle leda till att jag klart hörde min egen oro och dess ord.
Alla dessa förbannade tankar, alla tankar.


Jag klarade inte av det.
Var det på tok för mycket, så blev det mindre i måtten.
Jag hatade den schemalagda marmeladen, av hela mitt hjärta.
Den kunde lika gärna dö. I all världens helvete.

Och ändå så resulterade det i sig den där lilla skulden efteråt,
besvikelsen över mig själv.
Varför och varför skulle måtten inte bli fyllda då jag mådde som skit?
Det var inte så enkelt, som vissa fick det att låta. Det var värre.

"Du ser så fundersam ut, Victoria. Vad tänker du på?"

Mamma hade precis vikt om tidningen och lutade sig,
snett utöver bordet för att kunna få kontakt med mig.


Som om hon trodde på det då hela hennes ansiktsuttryck svarade "jaha".
Om och om igen, så skulle hon än en gång fråga.
Vissa fall, så sade hon att nu fick jag faktiskt berätta.
Men det var inte så enkelt då det var så mycket som cirkulerade inuti mitt huvud.
Jag kunde inte säga allt enligt henne, inte heller kunde jag sätta punkt på det.
Tänk, tänk...


Hon förstod alltså inte.
Dock var jag inte överraskad.
Och inte heller kunde jag koppla av.
Det var som om jag ständigt vandrade runt omkring på tå.
Någonting skulle bränna till min häl ifall jag satte ned den.
Jag fick vara försiktig.


Jag kände mig så trött och sliten att jag nästan skulle
sluta mina ögon så fort som jag satte mig ned.
Men det kunde jag inte. Inte alls.
Tåget vid den här tiden var fullsmockat till den punkt
att jag var tvungen att ställa mig mitt i vagnen.

Till skillnad från männsikorna som var på väg till sina jobb efter sjutiden,
så var istället vagnen nu fylld med mellan- och högstadieelever, kanske lågstadie med.
Det skrattade, skrek, gormade att mina hörlurar inte hjälpte någonting.
Kunde det bara inte ta slut någon gång det här?
Kunde jag aldrig ha vettet(eller kanske inte) i mig att skrika åt dem att hålla käften?
Mina tårar ville komma ut.


Min syster Sofia skulle sova hemma i natt för en gångs skull.
Alltid innan hon skulle sova, så skulle hon låna en bok.


Jag vände mig om och såg henne där vid min bokhylla.
Nynnade bekymmerslöst och rotade sig omkring där som om livet inte innehöll någonting ont.
Hur hon gjorde hon det, jag kunde inte förstå.


Och jag satte på.
Hon gav inte ifrån sig ett ljud,
utan stod där bara bakom min rygg och tittade på datorskärmen.
Jag däremot... började känna hur känslorna började rinna utöver min kant.
Det gick inte att hålla det inne, jag behövde bara få ut det nu.
En tår rann ned, en på den andra sidan med.
Jag kunde rent ut sagt känna då det rann ned en ny längs kanan på min kind.


Jag försökte gnida med knogen emot mina ögon för att torka bort det allra värsta.
Dock kom det tillbaka i dubbelt så fort jag tagit bort den.


Hon lade sin arm om min axel och drog en långsam suck.