pigment

Än en gång första december.

Är det ändå nästan lite underligt hur tiden går förbi en nuförtiden?

När jag var yngre,
då kändes ju dessa månader som om de var årstider, de tog aldrig slut.

Så som jag alltid skulle vara i förväg eftersom att jag inte kunde hålla mig.
Första oktober, det var den dagen då jag satt gränsen för mig att


Ifall jag hade skrivit ned allting jag tänkt ut i förväg,
då skulle jag alltid se mig runtom i rummet i jakten på ännu fler onödiga saker att fylla min lista med.

Kanske två veckor innan första advent,
då skulle jag alltid kuta ned till farmors hus för att försöka få henne
att gå med på att plocka fram sin kritvita julstad i keramik.

Julen var rolig, julen var lycka.
Efter min födelsedag i påsken, så handlade allting om den.
Nu var det sex månader kvar, sedan fem.

Men det var dåtid.
Det här är nutid.

Visst, julen tappar en del av makten om en med tiden som man växer
- det vet vi alla troligen.
Men under de senaste åren, då jag mådde som allra sämst...
så hade den på ett eller ett annat sätt bleknat.
Tappat sin betydelse och därmed känslan.

Först en depression och sedan en konstant sjunkande vikt.
Mitt "jag" verkade tyna bort med det hela.

Då folk frågade mig vad jag för en gångs skull ville ha, så hade jag inget att komma till svars med,


Så småförbannade de skulle bli ju närmare det kom dagen.
Vilken människa skulle ha noll på sin önskelista?
Det fanns ju inte.

Att känna noll, att vara borta.
Vart fanns den där mytomspunna julaglädjen?
Vart jag än rotade inuti mitt huvuds garderob, så fanns det inte någonstans att finna.
Jag var en vilsen liten flicka som satt på huk i ett enda stort mörker och höll för ögonen.


Ingen mamma vill höra någonting sådant.
Det bryter nog rättare sagt hennes hjärta itu.
Hur förlorad kan ens dotter bli att förlora någonting som haft en sådan stor roll för en?

För två år sedan, så hade jag lite grann koll på vad jag åt.
Jag skulle hålla mig stilla, jag skulle inte upp.
Men visst åt jag lite grann av det söta, det var naturligt för en i min ålder.

Förra året, så hade jag stenkoll.
Inte att jag satt och räknade "37+48", men jag avrundade till hundratal.
Satt där, vad jag än åt, och hypotiserade om vad som kunde vara hundra eller två.
- vilket är egentligen är så fel.
Under en högtid av glädje och umgänge, då ska ens tankar ämnas åt det omkring en
- inte det som stoppas in i minnen.
Tala om vilken glädje jag hade då jag upptäckte att jag
till och med hade minskat i vikt istället för det motsatta.

Jag hade trotsat vad alla tidningarna skrev om att majoriteten ökade i vikt under juletid.

Så som jag kände mig stark av faktumet att jag klarat mig.
Och ändå så frös jag så in i märgen.
För att få vara fin får man lida pin?
Annat än det så kände jag ändå ingen ren lycka eller glädje.
Det var vikten, annars ingenting.
Allting var grått.


Mycket har förändrat med mig under det senaste halvåret då jag fått hjälp.
Jag är inte längre gravt underviktig och undernärd, jag kan faktiskt le ibland.
Men samtidigt, så finns det alltet kvar innanför mitt huvud.
Tankarna, kraven, ångesten, en örvärrad spegelbild.

Hittills så har jag inte haft en gnutta känsel av jul.

Att folk går omkring mig, med stora kassar från Åhléns City kanske, färgglada rullar av julpapper.
Att de skrattar och pekar ut saker som skulle kunna passa i ett paket.

Det känns så borta och distant för mig av någon orsak.
Jag vill kunna känna glädje igen, jag vill inte känna mig inkapabel.
Vart finns julen?