pigment

Ångest av chokladen,
samtidigt som jag inte kunde lämna den med min syster som en hök.
Jag orkade bara inte sitta kvar och titta vid Idol-semin.
Jag ville bort ifrån TV:n och vara för mig själv.

Men så slog ytterdörren igen och prassel hördes ifrån hallen.


Mamma var hemma ifrån jobbet.


Jag mådde dåligt som det var, jag ville inte pressa i mig choklad.
Och så fort som jag var färdig, så gick jag iväg därifrån så raskt som jag kunde.
Bort, bara bort.
Så fort det var ångest, så skulle jag alltid sätta mig framför atorn.
Vara ensam, föra bort tankarna så fort som möjligt om.

Fast samtidigt så ville jag ändå se det omöjliga ske framför mina egna ögon.
Att se Calle gå vidare till Idol-finalen.

Men jag orkade inte vara social, det var jag alldeles för trött för.
Så jag tog försiktiga steg nedför trappan för att kunna se igenom glasdörren till vardagsrummet.


Nej, nej, nej.
Jag fick hålla mig och såg ändå gott nog.


"Det är ju helt otroligt!", hördes Hannas(min storasyster) röst utropa.


Och jag for upp med dörren.


Så till sist så satt vi klistrade framför TV.n tillsammans ändå.

Någonting negativt, chokladen.
Någonting positivt, Calle som jag alltid kännt varit någonting speciellt
från den allra första början var den första att gå till finalen.

Det var bara att jubla tyst för sig själv.
Tills jag hörde ett par kliv bakom min rygg.
Det var varken mamma eller pappas, utan Hannas och hon hade röda ögon.


Hon stod där nere i köket med telefonluren i hand.


Att hon sade det.
Allting blev på ett klirr totalt svartvitt.
Längs mina kinder så rann tårarna ned i floder av sig själva.
Paniken tog över min andning.


Men jag kunde inte.


Det fick inte vara sant.


Det satte gränsen för mig.


Vad skulle jag ta mig till?
Hur skulle jag uppföra mig medan hon stod och packade sin neccessär inne på den mindre toaletten?

Hyperventilerade. Grät.
Vanrade runt i en meterscirkel utan stopp.
Det var ett enda stort kaos.
Tusen efter tusentals bilder strömmade igenom min kärna sekundvis.
Allt från förr till nu.
Vad hon sagt, vad vi gjort.

Den senaste kramen.

Vilka egentligen allvarliga saker som jag intalat mig själv innan jag ens var medveten om att folk inte föder tvillingar eftersom att de älskar varandra extra mycket.


Och hur skruvat det än må låta, så hade jag alltid hållit mig vid mitt ird.
Hållit det emot mitt hjärta.
Hon är viktigast, hon är den enda som sannerligen kan förstå hur jag känner och är.


"Victoria, nu får du sätta dig framför TV:n, så kommer jag
och sätter mig bredvid dig så fort som jag packat klart"

Och ändå så sade hon de orden med tårar i sina ögon.
Hennes tårar hade, så länge jag kunnat minna, brännt in i mina ögon.
De gjorde ont att se, hur och när de än var.


Hon satte sig bredvid mig och höll om medan jag både hyperventilerade och grät.


Hon nickade och höll mig allt hårdare tills pappa öppnade dörren.
En bils gnisslande hördes.
En ambulans backade nedåt längs uppfarten.
Hunden skällde för fullt.

Hennes kram av hej, den räckte inte till.
Jag behövde mer, jag behövde mer.

Att stå där i det rutiga fönstret med de färgglada färgerna i trapporna...
att se hur de lade henne på en upphöjd bår med en filt över.
Körde iväg.
Strax innan midnatt skulle slå till.



Jag hade en klar bild av mig själv som fyraåring.
Hon gormade, hon grät, hon skrek efter sin mamma.
Hon ville inte bli lämnad ensam kvar i världen.
Hon ville inte dö.