Att räkna

Jag trodde att det äntligen hade försvunnit ut ur mitt liv för gott,
men nu har det kommit tillbaka har jag märkt.

Jag har börjat att se i nummer igen.

Vad jag än lägger upp, vad jag än äter
- så tolkas vad jag ser i nummer.

Det blir en automatisk sak att jag börjar se en tugga eller
någonting liknande i antingen udda eller jämna nummer.

Alla kanter avrundas ihop av sig självt.
Är någonting spetsigt, kallt i färgen eller långt... så är det udda.
Är det platt, varmt i färgen eller brett, så är det jämnt.

Vad det än är som jag äter...
så får det bara inte avslutas me någonting udda.
Då blir det hela ute på hal is.
Jag kan inte förklara det,
men allting vänder på något sätt om till en enda stor otrygg känsla.
Det skrämmer mig.

Jämna och udda.
Står jag med båda mina fötter på marken... så har jag stadga och balans.
Står jag på ett... så faller jag.

På ett äpple, så måste jag avsluta med den rätta färgen.
Det får inte ha den rundaste sidan kvar,
inte heller den varmaste och ljusaste färgen.

"Hela du är ett system, Victoria", har en person sagt till mig förr.

Folk som inte lever med obehagliga tvång, vilket man får längs en ätstörning...
de kan inte möjligen förstå.

Som att vissa säger att
"Det är väl bara att börja äta".
"Det är väl bara att inte tänka och bry sig".

Det funderar inte på det sättet.

Det blir ångest, det blir stress.
Det måste bara fungera på det här sättet för att tillvaron skall vara harmonisk.
Samtidigt som den under ytan bygger upp mer stress och kedjor omkring en.

Det är helt enkelt bara att försöka inse vad det kan vara som.
Nästan för var tugga... så "räknar" du kanterna.
Sticker det ut alltför mycket på ett ställe, så måste det rättas till.
Det skall vara fint, det skall vara så jämnt som möjligt.
Vad du än äter.
Även antalet gurkor på smörgåsen, att du till och med känner att tvunget bryta dem itu.
Lunar är jämnt, inte de nästan fulla månarna.

Åter och åter igen.
Räkna och räkna.
Och det sliter på en.

---

---

Då jag satt under ett samtal med nutritionisten idag, så läckte jag ut det.

"Jag... har börjat se i nummer igen"

"Jaha. Och hur länge har det här pågått nu i så fall?"

"Kanske två veckor(troligen mer). Det är så tröttsamt..."

"Vad tror du att det kan bero på då?
Du tror inte att det är på grund av att det varit så mycket på sistone?
Att du varit stressad?"

Min blick drog ifrån hans.
Fan ta stressen.
Den hade inte bara tagit min tid, den hade dragit med sig saker.
Och nu så hade den lämnat tillbaka det som jag önskade minst av allt.

Kommentarer
Postat av: pinkhelp

Ja en ätstörning handlar om så mycket mer än själva maten, det handlar mer om identitet (man bestämmer nästan vilken identitet man har, vilket oftast blir ätstörd och sedan är den svår att släppa taget om) och psyket

2009-12-08 @ 07:00:38
URL: http://pinkhelp.blogg.se/
Postat av: Nina

Men åhh gumman. Känner ju inte dej. Men lider med dej. Hoppas du återtar kontrollen över dina tankar å får må bra inom en snar framtid...

Skicker över lite internetkärlek.



Så bra att du har en blogg å skriver av dej. Kanske kan ni flera med liknande problem konversera...



Mina egna erfarenhet av tvångstankar är de jag hade upp til 20årsåldern någonstans, sen liksom försvann de... det är väl gansk vanligt att det "växer" bort?



Tack för dina fina ord om mitt skafferi.



Ha en bra kväll!

2009-12-08 @ 22:05:10
URL: http://ninaruthstrom.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0