pigment

Hade mitt sista samtal hos ungdomsmottagningen innan avresan idag.
På en och samma gång som det kanske känns en aning som att hoppa fallskärm,
är det en smått himmelsk känsla att helt enkelt "bocka av".
För i slutändan kommer det inte finnas någonting mer att kolla av,
då kommer allting förmodligen sitta där det skall.

Efteråt åkte dessutom mamma och jag för att handla mig min resväska.
Vänder jag mig om och tittar på den, känns det på något vis pressat.
Det troligtvis eftersom att lilla jag skulle kunna få plats inuti den,
eller faktumet att det är ett halvår som kommer att hamna där i...
det återstår att se.

Annars är det sällan som kroppen sitter still.
Imorgon möter jag saxen i direkt kontakt och klipper min första lugg sedan fem.
Självfallet med en bit utav ängslan, men defintivt nödvändigt.
Från och med nu skall jag inte vara rädd för fotografier, skall inte fly.

Mitt liv har alltför länge bestått av att spela rollen av den svage.
Och den människan vill jag inte fortsätta att agera som,
utan mitt nya "jag" skall betrakta världen i sina fullaste, starkaste kontraster.

Dock, apropå ordet "svag" känner jag fortsatt den ekande ängslan inför flygresan
och hur jag kommer att sitta stilla ned i praktiskt taget ett helt dygn.
Knappt kunna röra på min kropp alls... och längs det tro att saker och ting
kommer att lagra sig insida och utsida.

Bort med dåliga tankar, in med fina.

Jag kände mig för att gå till lunchrestaurangen i universitetets södra hus,
mitt ibland människoströmmarna som forsade min väg.
Det skulle inte vara något som helst problem, inga förhinder alls
att jag skulle äta lunch vid ettiden. Ingenting, inget.

Mitt första val visade sig det att vara slut på, så det fick lov att bli någonting annat.
Sedan efter att ha suttit otålmodig under en längre stund
visade det sig att de inte tagit min beställning, det fick göras om.
Fler rätter var fullkomligt utsålda. Momentet jag fick en tallrik efter att ungefär
sju saker som korsat min väg med förhinder, var toasten alldeles bränd.


... och direkt efter att jag rest mig upp för att lämna tillbaka tallriken,
lades det märke till att det mitt i allting blivit natt.
Var och varenda människa hade gått hem.
Inte en enda själ kunde ekas i denna tomhet, bortsett ifrån den cirkulerande entrén.
Jag var efter, jag var alldeles för sen.

Efter att jag väl kommit hem tittade jag ut igenom fönstret på övervåningen.
Ljuset i mina farföräldrars kök visade sig att vara tänt.
Och skräckslagna tog de upp katterna i sina famnar och tog till språng.
In bröt en armé utav beväpnad militär.
Spring, människa. Spring för ditt liv...


... och mina ögon slog upp till väckarklockans alarm.
Och fastän det varit en dröm,
upplevde jag det som om någon grävt ett hål i bröstkorgen på mig.

Var, är defintivt inte fullkomligt frisk ännu.
Endast på grund av att jag tänkt utmana mig själv genom att äta min lunch en timme
senare efter att ha tränat lite yoga i stan dagen efteråt,
skulle ängslan hand i hand med ångesten tränga sig in inuti mina drömmar.
Livet är trots allt inte så enkelt ändå.

det är med en varm ångest som jag ursäktar mig själv för att inte ha skrivit alls på sistone.
Det har varit väligt, välidgt mycket som fört mina tankar ifrån skivandet här.

Imorgon, kommer det endast återstå elva dagar tills jag kommer att flytta till Japan
under ett halvår för att förhoppningsvis få en ny början på mitt liv.
Någonting... som jag för ett år sedan inte såg som det blekaste möjligt,
på samma gång som det under nuläget känns en aning orealistiskt ifall man frågar.

Sist jag ens var där var jag inte alls frisk.
På de få bilderna som jag gick med på att vara med i, var axelpartierna kantiga och buckliga.
Och ändå kände jag som om det faktiskt inte vilade ett enda gram ovanpå dem.
Bortsett ifrån att mitt blodsocker skrapades i marken och jag var i ett
fullkomligt maniskt beroende av att veta tiden...
drevs till vansinne av att frukten var så pass dyr...
kände jag mig som med ett par utbredda vingar.
Det fanns ingenting att trycka ned mig, utan allting svävade på moln.
Troligtvis eftersom att det inte fanns någon som helst känsla utav isolering.

Men ändå kan jag inte hålla mig för att obekvämt brottas
med tummarna och stirra upp emot taket.
Just faktumet att det är så långt ifrån ordet "hem" som man kan komma,
att jag inte kommer att ha någonting att omfamna ett grepp
om momentet allting tycks falla samman eller krackelera.

Uttrycket att jag "får klara mig på min egen hand",
väcker bara minnena utav den oändliga längan kuratorer, psykologer, sköterskor...
alla dessa som förr eller senare stängde igen dörren framför ögonen på mig.
Det fanns ingenting mer som kunde göras. Jag fick gå till någon annan.
Eller så fanns de helt enkelt inte kvar på sina kontor mer, utan någon som helst förvarning.
Bit efter bit, tårtfatet skickas vidare. Tills det i slutändan inte har en smula kvar.

I andra ord övermannas jag av känslan att huka mig ned på golvet med händerna för ögonen,
på samma gång som kroppen skriker att den behöver försvinna någonstans.
Utan någon som helst roll att spela, bara det är en annan plats.

Jag kan lägga märke till att även mamma börjar bygga upp en egen "skyddsmur".
För var tillfälle då jag berättar vad jag skall laga för middag
under kvällen som hon jobbar, yttra orden

Visste inte direkt vad jag skulle ha att vänta mig då jag skulle gå på en makrobiotisk
middag hemma hos min gymnasielärare i japanska under eftermiddagen idag.
Kanske skulle det vara trevligt, kanske skulle det inte...
men vare sig ödet ville det eller inte, hamnade jag i slutändan bredvid den alltför
påträngande mannen som levt helt "rent" under trettio år.

Först påbörjade han sitt propagerande över hur pass mycket socker förstör ens liv
och att hans "skit" inte försvunnit ännu tillsammans med bordsgrannarna.
Det medan jag förgäves försökte rikta bort mina tankar ifrån vad som
praktiskt taget riktades in i mina örongångar.


och flamman inom mig flammade igång.
Mitt i allting befann jag mig i försvarsställning med sköldar i form av
argumenten att det var bra för hjärta, lugnade leder...


svarade han med ett leende, vilket abstrakt uttryckte "du har fel medan jag har rätt".
Detta medan jag ville och kunde se det framför mig hur mina händer
ville pressa ned en marabou i halsen på honom.
Momentet då han började nämna ordet "kaffe" bestämde jag mig för att istället vandra
ut till köket där jag började prata med en japanska ifrån Osaka.
Eftersom att det var fullkomligt fel plats att yttra mig om att jag haft ätstörningar
och föredrog att man inte skulle prata om hur "dålig" mat var för en, kunde jag endast fly.
Man skall inte behöva ha ett dåligt samvete för allting som man äter.
Och det har jag en alltför god erfarenhet av, vilken helst undviks helt.


Kanske var inte makrobiotisk mat min egen kopp av té,
men jag fick i alla fall en trevlig kontakt att hälsa på under min tid i Japan.
Livet består ju ändå utav ett oändligt antal prövningar och situationer att lära sig av.
Annars tar man inte sig framlänges utan står stilla.

Fastän det tagit en sådan energi att jag gått och lagt mig tjugo över nio på kvällen
och sovit nästintill nio timmar, kändes min kropp fortsatt kraftlös då klockan ringde.
Alltså var jag fortfarande alltför enkelt påverkad angående maten.

Men samtidigt fann jag en sida som jag inte sett hos mig själv förut.
Istället för att svepa in allting som om jag vore en tvättsvamp,
hade jag tagit till min defensiv, redo att försvara vad jag hade, istället för att ge efter.
Så jag åt mörk choklad, vilket faktiskt är bra för en.
Ja, jag drack mjölk, dricker mjölk varenda dag. Vi bor i Norden, för guds skull.

Imorgon återstår det en exakt månad tills jag lämnar allting som påminner mig
om det förflutna och flyttar till Japan för att studera.
För vardera dag som passerar, räknar jag den ena efter den andra.
För vardera dag som går, känner jag som om jag springer med en underbar stress
i hopp om att hinna med allting som den lediga tiden kan fyllas upp med.
Dagen då jag sätter min fot på flyplanet skall det inte finnas någonting kvar
som jag ångrat att jag inte tagit itu med. Kommer att vara redo för att tackla självständigheten.

Som pricken över i:et hade jag i torsdags dessutom mitt sista uppföljningssamtal
innan min resa och flytt, vilket jag under en tid trippat runt på tå inför.
Dock visade det inte att vara något att lägga ned sin ängslan på.
Hade inte tappat ned i någon vikt sedan sist, och dessutom hållit mig till minst fem mål om dagen.

Vissa som jag gått min dagsbehandling tillsammans var åter igen tillbaka
efter att ha haft ett återfall. Behandlarna mötte mig med ett leende
och överöste mig med komplimanger för mitt "fina" hår(fastän det praktiskt taget var smutsigt).
Även jag kunde känna att min sinnesstämning var mer flytande än sist.
Kunde tala med en större ranson av glädje i tonen, hålla ett leende utan ansträngning.
Då jag väl såg min egen behandlare sken solen,
fastän det var lunch och vi kunde talas vid senare i stället.

Men då mitt uppföljningssamtal väl var färdigt, kunde jag inte se henne någonstans och gick.
Och efter att ha tänkt på att jag under två års tid greppat mig fast vid henne,
slog faktumet att det skulle ta över ett halvår tills nästa blickmöte fast vid mig
och en stark smärta utav ångest skrek.

Varför, varför hade vi inte talats vid mer? Det är för lång tid,
jag hade så mycket att berätta om och visa att även jag själv kunde le med värme...

men troligen var det för det allra bästa. Att släppa taget förr eller senare hör till livet.
Vare sig man vill eller inte. Sanningen kan även den svida vid vissa tillfällen.


Under gårdagen anmälde jag dessutom mig själv till ett kurstillfälle i makrobiotisk matlagning
hemma hos min japanskalärare ifrån gymnasietiden som för någon vecka
mitt i folkvimlet hojtat till mig helt oförväntat. Ödet talade.
Första orden som min mamma yttrade var frågan ifall det var vegetariskt
följt av att det inte fick påverka negativt och få mig att falla tillbaka.
Vilket det det förmodligen inte skall heller. Känner endast att det är som en gåva ifrån himlen
att kunna få gå i en japansk matlagningskurs innan jag flyttar dit.
Vare sig det är en hälsosam sådan eller inte.



Det har jag bestämt mig själv för.

Momentet jag vaknade upp till det "harmoniska" ljudet kommandes ifrån min väckarklocka,
slog det mig. Under förmiddagen jag satt i universitetsbiblioteket och räknade
förbigående pappersmuggar med kaffe inuti, tycktes fokusen slätas ut med ytan.
Det gick inte att utföra någonting alls. Det fungerade helt enkelt inte.

Orsaken till att en bokad tid hos ungdomsmottagningen kunde
få mig så pass disträ kunde jag dock inte sätta punkten på.
Vare sig det handlade om att jag inte hade inte satt ned min fot där inne sedan
psykologen skickat mig vidare med en remis i handen för ett par år sedan.
Eller ifall det kretsade kring faktumet att jag kunde drabbas utav en
förlust på ord och inte kunna öppna munnen i över huvudtaget.
Det senare alternativet hade redan skett då jag skulle boka tiden
och personen som svarade visade sig att vara en man.

Skulle någon människa kunna svara på funderingarna som jag burit på under år
utav tid, skulle väl den ändå befinna sig där utav alla ställen.


Vad jag var där för, var för att kunna få svar på ängslan som långsamt
klöst sönder mitt bakhuvud under en väldigt lång tid.


Plötsligt hade jag sagt ut dessa ting som jag aldrig vågat yttra i någons närhet.
Exakt som min neuropsykiatriska diagnos, dock mycket mer tabubelagt
att mitt sinne abstrakt skrek vad jag hade gjort.


visade jag med händerna cirkulerande kring mitt huvud.


Huvudet nickade.


Kvinnan som satt i sin datorstol såg mig rakt in i ögonen.


vilket jag innerst inne visste att jag för det mesta inte varit.
Exakt som det tomma pappersarket och det becksvarta kalligrafibläcket
skulle det senare alltid täcka över samvaron på all bekostnad.
Och på sätt och vis var det helt annorlunda att tala tillsammans med den här människan
än alla dessa antal utav psykologer som jag kastat iväg min tid hos.
Eftersom att en annan person avbokat tiden efter, satt vi över tiden.


Och under det momentet insåg jag hur ett enkelt uttryck med praktiskt taget
samma ord om igen kunde ha en allt större inverkan än en variation utav psykologer.
För av allting, så är nog förmodligen en människa säker i sig själv
det mest attraktivaste attributet utav dem alla.

Idag, söndag tycks hela tillvaron hemma cirkulerat kring hundens hälsa,
att hålla ett öga på ifall hunden satt sig ned och inte ville ta ett steg till.
Att se föräldrarnas aningen spända uttryck har satt sig in i min märg,
och hur pass min pappa ringde som en tok efter den bekanta veterinären,
fick blicken att vandra längs rummet.
Momentet han väl fick syn på honom klippandes gräset i sin trädgård och förklarade,
verkade det som om det skulle bli bråttom.
Om den starka antibiotikan inte skulle ha någon som helst effekt efter ett tag,
skulle det helt enkelt vara att "komma in med honom".

Förr eller senare kommer dessa moment då tiden plötsligt slår en uppmärksam
över att den trots allt hela tiden rör på sig.
På en och samma gång som mitt sinneslag helst vill lägga sig ned med ansiktet in mot soffan,
kan man inte heller lämna in esset.
Dock höll det nästintill på att driva mig till vansinne efter nästan två timmars vaktande
på nedervåningen framför de fatalt värdelösa dagsprogrammen som teven hade att erbjuda.

Den nödvändiga sysslolösheten tycktes klösa sig in inuti mitt huvud,
just faktumet att jag endast kunde sitta i sällskapet utav mina egna tankar.
Ville göra någonting, någonting. Laga den där kryddiga äppeldesserten
och ha den stående färdig på bordet då alla väl kom hem. Kan inte, måste vara tyst.
Måste hålla igen mig så att hunden som funnits vid min sida under halva livet samlar kraft.

Kan inte lägga mina tankar på mitt uppföljningssamtal hos ätstörningskliniken
som tar plats under torsdagen.
Har jag möjligtvis tappat vikt under två månaders tid, tappat muskulatur, låt det vara.
För momentet tycks inte mat, inte min kropp att spela någon roll.
Bara den hela samvaron i hemmet inte krackelerar innan jag själv försvinner.

Just nu tycks jag stå på en sådan där bergstopp där man inte vet vilken nedförsbacke
man skall ta för att samtidigt inte falla ned framåt.
Kanske en aning som en identitetskris där någonting fullkomligt annorlunda
ifrån det bakom ens rygg väntar rakt framför en, bakom en stängd dörr.

Vardera moment, vardera dag tycks smått överraska både positivt och negativt.
Fast på sistone har det nog förmodligen dragit sig mer emot det andra alternativet.
Då jag i fredags kom hem ifrån min dag i stan, satt hunden utanför kontoret med
den ena tassen i luften och haltade som aldrig förr.
Dagen efteråt var det värre och de åkte till veterinären med honom.
Under det momentet föll någonting kvickt och fatalt ned mot ytan på min insida
och det mentala känsloläget lät sig ta formen av ett illamående.
Tio år, tio år, kunde det höras ekande djupt inifrån.
Hunden var tio år, vad om de skulle säga att det inte var meningen att lägga ned pengar på honom.


satt föräldrarna och höll med om innan dess.
Hunden fick inte dö nu, inte nu. Hellre då jag inte var hemma längre,
hellre då ag var så långt därifrån som man kunde komma.
Skulle jag se mina föräldrars melankoliska ansikten,
pappas sällsynta tårar då han väl förlorat sin bästa vän,
skulle ryggraden till att lämna dem ensamma i huset inte räcka till.

Imorde då det väl var dags för morgonpromenaden
med hunden städade mamma och jag där hemma,
och mitt i dammsugandet hördes hennes mobil blinka sig igenom bakgrunden.
Något slogs ned i min mages djup och då ögonen blickade
pappas namn på mobilskärmen kom som ett slag i ansiktet.


suckade hon med en brysk ton medan jackan drogs på.
Efter att dörren slagits igen kunde endast regnets
smattrande emot fönsterrutornas närvaro höras.
Någonting tycktes abstrakt riva skinnet av mig och benen tog ett språng uppför trapporna
innan jag med hjärtat i halsgropen slog numret till min äldre syster på besök i Stockholm.


Under samma ögonblick som tåren rann nedför kinden, så jag hur de kom nedför uppfarten.
Pappa med sitt lilla ryggskott bärandes på hunden med dess oskyldiga minspel.
Den lydiga lilla pojken hade sagt till då hans tass inte gick med på att haltas mer med
och rent av satt sig ned på den dyblöta asfalten.

Medicinen vill de inte lämna ut till oss förrän om tio dagar,
och för var gång som jag går i närheten av honom ger jag honom en kyss på huvudet.

Plötsligt slår det en då det är mindre än en och en halv månad som återstår.
Steget emellan mer än två månader och mindre känns som en stark vind som väcker upp.
Längs allt detta befinner jag mig i som det ekande vaakumet,
vilket tar plats mitt i hålrummet som skiljer åt ängslan och förväntningar.
Om imorgon exakt sex veckor sitter jag i Paris flygplatsterminaler i väntan på ett byte.
En och en halv månad må verka långt, men med räknade helger blir det kort.

Mitt emellan detta finns det en lista skriven "ända ned till golvet" som väntar med tomma rutor
längtandes efter att bli ifyllda med djupaste bläck.
Från de allra mest grundläggande som att skaffa mig linser(till slut),
till att kunna skriva och läsa mitt självbestämda mål på 650 kinesiska tecken...
bortsett ifrån faktumet att mitt sista uppföljningssamtal på ätstörningskliniken
innan min utresa väntar på mig under nästa vecka.


Låt det vara bitter, låt det vara sött.
Huvudsaken är att jag håller mina måltider på en passad variation
så att behandlarna inte ifrågasätter mina val ifall vikten råkat vackla en aning.
Nog kommer jag iallafall inte att leva på nötter och frukt då nästintill varenda vardag
kommer att tillbringas i universitetets bibliotek med ansiktet nedgrävt i grammatik.
Väckarklockan ställd på halv sju, då det fortsatt är vad de flesta kallar för "lov".
Men. Bekräftelsen av att känna sig duktig och bestämd slår nog det mesta
och kontrollen behöver riktas åt någonting annat än just mat.
Och i sällskap av en sojalatte som studiesällskap gör vem som helst lycklig.

Ett hårt arbete lönar sig alltid i slutändan på något vis.
Och genom allting vill jag visa alla andra omkring mig, framför allt mig själv, att jag kan.
Att jag kan klara mig själv på egen hand, utan att falla nedför djupa stup åter.
Att jag fastän min erfarenhet utav depression och ätstörningar sedan kan växa upp.

Livet kan för vissa innebära att vandra i cirklar och risker krävs för att bryta sig ut ur dessa
och upptäcka omgivningen som väntar på en utanför.
Exakt som vissa människor klipper av längden av de svåra åren på hårlängden,
har jag bestämt mig för att klippa mig en lugg inför min flytt.
För att jag kan. För att jag alltid hyst en avund för de som bar en med glädje
medan modet till att skaffa en själv inte tycktes finnas till.
Min spegelbild skall inte visa den som inte vågar utforska konsekvenserna utav risker,
utan den andre som betraktar dessa med ett förstoringsglas.

en krusbär- och rabarberpaj tillsammans med sällskap, man tackar~

Hur en människa än må vända på omständigheterna åt alla dessas vinklar,
ligger ändå det där smått dåliga samvetet kvar där inombords i en dunkel ton.
Stirrar på mig, på en och samma gång som mitt sinne omedvetet förnekar dess faktum.

Med handen på min bringa, betraktar jag var morgon mitt aningen kantiga axelparti.
Med en röd penna i tusch har jag under gårdagens kväll skrivit "ÄT!!" för att lägga på minnet.
Beordrar mig själv till att göra en sak, samtidigt som min kropp inte handlar på samma vis.
Det enda som jag kan säga med en säkerhet är att jag känner mig som
sexåringen med den opassande saken dold bakom ryggen.

Tar jag en extra ruta utav mörk choklad till mitt kvällsmål för att lägga till,
etsas tanken på just den lilla saken fast innanför ögonlocken på mig.
Vandrar jag runt omkring, ser jag den. Blundar jag är det fortsatt där.
I slutändan tycks känslan utav maktlöshet stiga mig ovanför huvudet.
Det blir som om ängslan som jag går emot attackerar tillbaka
och tar ett grepp fast om min strupe i ett defensivt försvar.


mammas smått lättsamma leende längs ett


Mitt i allting tycks jag vandra runt i ett mörker med ett band för mina ögon.
Eftersom att vad jag skall göra, tycks jag inte ha den blekaste aning om.
Det enda jag kan göra är att se hur min kroppsform långsamt men säkert ändrar skepnad
och inte lyfta på handen för att förhindra det.

Känner mig som om stel utav rädsla.
Rädd för att tappa tag om räcket och falla tillbaka.

var vad som fylldes i på mitt klotterblock som låg väntandes i väskan.
Var och varenda människa har sina små indivduella guldkantade ting i vardagen...
medan jag finner frid och lugn nog i en sojalatte för att skriva de allra mest utspridda tingen.
Kaffe, te, låt det vara, så känner jag en stark vurm för någonting varm att dricka.

Och förmodligen det efter det sista året under min gymnasietid då jag endast
åt mina kalla, likgiltiga matlådor utav bulgurblandningar i skolbiblioteket.
Det, medan värmesystemet inte fungerade alls. Folk vandrade runt i sina Canada Goode inomhus.
Bristen utav underhudsfett fick mig att näst intill falla ned ifrån stolen på golvet utav utmattning.

Vissa saker låter sig helt enkelt gräva sig ned under skinnet på en, och dessutom stanna där.
Och på all bekostnad försöker jag att vända mig ifrån all möjlig påminnelse som detta innebär...
vandra omkring med raggsockor hemma fastän det endast är augusti,
till att väldigt, väldigt sällan välja kall mat då den skall beställas.
De musiklåtar som jag alltid lyssnade på dessa tider i biblioteket slås av direkt,
eftersom då kan jag se hur jag drog de knappt existerande fettspringorna i smörgåspålägget
för att sedan pussla samman de största resterande bitarna på överkanten.
Det gick i perioder, dock var lunchen alltid densamma varenda dag.
Detsamma frukosten under de alltför tidiga morgnarna då klockan var ställd på halv fem.

Just denna känsla av att hela tiden vara på flykt, på språng.
Spring människa, spring så att ingen av dessa människor utan förståelse ser dig.
Ensamheten ilande längs den hela ryggraden, längs en självvald avskildhet.
Dessa dagar, vilka inte unnade ens kropp en enda gnista utav värme...

kanske är det inte så konstigt att en helt vanlig latte upplevs som hopp ändå.
Kostar visserligen en liten summa, finns inte upphällt i glaset i sin evighet...
dock skänker den värme momentet min hand håller om den.
Är täckt utav ett ljuvligt skum till skillnad ifrån mina utstickande höftben
vilka gjorde det smärtsamt att lägga mig ned på ryggen emot en matta.

Så länge som det finns en gnutta värme, finns det liv.

Då jag väl satt ned på tåget som skulle lämna Göteborg med slutdestinationen Stockholm i söndags,
kunde jag känna hur hela min kropp drog en djup suck ifrån topp till tå.
Nog hinner en med mycket under fyra dagar på en annan plats,
vare sig det laddas med en negativ eller en positiv laddning.
Från de mindre uppskattade tingen som att nästintill missa tåget nedåt,
till att utforska nya platser.

Det som jag under den första dagen främst lade ned mina tankar på var
ifall min äldre syster skulle påpeka någonting om min kropp eller inte.
Om det skulle ha skett någon skillnad, skulle hon allt se den. Om någon, i synnerhet hon.

Därför var det vad fokusen var siktat emot, de få moment som jag inte stirrade ut igenom
tågets fönster som den allra mest nyfikna femåringen.
Hur omgivningen skiftade ifrån att vara stad till landsbygd, brant till slätaste äng.
Har man under en behandling endast fått tillbringa sina dagar inomhus dag ut och dag in,
samt instängd i värmerum, lär det en att uppskatta de allra men bortglömda tingen.
Det brinner en liten flamma utav lycka över att kunna sitta på ett tåg.

Hon nämnde ingenting angående min kroppsbyggnad då vi möttes med varandra,
inte heller då jag utmattad av västkustens fuktiga värme bytte om till svalare.
Det fanns ett uns utav hopp trots allt detta ändå...


... tills vi ätit färdigt middagen under kvällen.
Medveten om att en argumentation mot henne skulle sluta upp i förlust,
valde jag att göra som tillsagd utan att yttra ett ord.

Medan jag kunde höra Bon Iver spelas i bakgrunden på hennes Spotify
kunde jag dessutom betrakta hur hennes hallspegel fann mig för mager.
Mina armar var formade som streck,
min bringa var smått kantigd istället för att svänga ut i kurvor.
För var gång som jag vandrade förbi den,
vred jag på mig själv i profil för att försäkra mig om saken.
Lägenheten var så pass liten att den  tycktes vilja lämna mig ifred
lika mycket som smärtan i min nacke efter att ha släpat på väskorna ville släppa taget.



Det var faktiskt sanningen. Och jag hade inte slutat träna yoga heller för den delen...
vilket ledde till att jag vred på min kropp ännu mer.
Hade jag kanske förlorat muskler?
Var det därför hon var på mig att jag skulle lägga till och äta upp vid måltiderna?
Vad skulle jag göra om jag förlorat muskler och istället omvandlat dem till rent fett?

Det gick inte att hålla upp i hennes takt då jag hade matproblem,
i synnerhet inte då hon gick och åt lite grann hela tiden.
Utan istället fick jag gå runt och känna mig fylld ända upp i halsen,
svälja maten med ett vagt leende och brist på ord för att sedan
smått gråta till mamma i telefonen över vad att göra då jag väl satt ensam.

Jag var medveten om att jag behövde äta, vilket jag dessutom gjorde.
Fem till sex måltider om dagen vilket skulle kallas för normalt.
Och ändå fann jag mig själv obehagligt rektangulär där överkroppen skulle vara oval.
Hade sett det komma. På samma gång som ögonkontakten med dilemmat tog emot.

En ännu inte färdigfylld resväska ligger väntandes på mitt golv,
fastän min väckarklocka imorgon kommer att ringa halv sex sitter jag fortfarande uppe.
Känner mig som om någon lagt mitt huvuds insida på eftervärme för att vara ärlig...
vilket dock inte är så konstigt då dagen varit produktiv i sig~

Från att exempelvis gå upp tidigt för att springa i skogen efter frukosten
till att slutligen efter allt slit och tårar äntligen ha fyllt i resterande för mitt
studielån för utlandsstudierna i höst...
i andra ord kommer mina axlar att upplevas som femton ton kilo lättare imorgon.

Att jag då kommer sitta på tåget till Göteborg får ses som en belöning i sig.
Ifall min äldre syster kommer finna att jag blivit magrare eller inte
efter att under den senaste tiden "plockat bort" återstår väl att se.
Upplever jag stress blåser hungern bort med vinden,
portionerna tycks genom mina ögon dra ut sig längs horisonten.
En ruta mörk choklad kan tabubeläggas en tisdagskväll, vilket inte är åt rätt riktning.
Men som sagt, man vet aldrig i förväg.

Huvudsaken är att en sak är borta ur vägen för mitt ömtåliga matförhållande.
Samtidigt som jag vandrade igår förbi programmet "Supersize vs Super Skinny"
kunde inte blicken göra något men att fastna vid teveskärmen,
där ett par ätstörda kvinnor skulle äta sina gamla favoriträtter.
Och en ton utav nostalgi tycktes svepas igenom bröstet på mig.


Vare sig jag hade förträngt eller helt enkelt endast glömt bort
just denna tanken kunde jag inte sätta mitt finger på.
Skillnaden emellan förr och under denna stund som jag skriver är inte som svart vänt emot vitt.
Det är rättare sagt som ett pappersark vilket man vridit och knöglat lite på.
Ena sidan den andra sidans fullkomliga motsats färg- och tonmässigt.

har du klarat allt på din svarta lista?
om inte, vad har du kvar?
fyller du på den hela tiden eller gjorde du en en gång?

- Har haft min lista i över två år, så visst har jag klarat av allting.
Flera gånger dessutom då det krävs för att det skall bli någon som helst effekt.
Listan i sig bestämde jag tillsammans med min dåvarande behandlare i början
med reservation till att flera upptäckta ångestting kunde dyka upp.

Vad har varit jobbigaste på listan och varför?
Har du klarat allt på första försöket eller har du "avbrutit" ett försök?

- Eftersom att övandet i sig var en rent helvetisk process i början fanns det dessa
moment då jag inte klarade av att fortsätta.
Hur hårt man må anstränga sig kan det självfallet finnas de tillfällen då paniken ger en kallsup.
Det tog nog... drygt ett halvår innan jag kunde öva på fika utan att gråta.
Huvudsaken är att du måste klara av övningen för att det skall löna sig.

Det som upplevdes som allra värst på listan i helhet var definitivt McDonalds, haha.
Eller allt som sammansfattas i ordet "snabbmat" i sig
då blicken hela tiden skulle vandra runt omkring mig i jakt på "överviktiga" att räkna...
för att sedan använda emot mamma som argument. Desperation.


Måste det vara ngt "onyttigt" fikaaktigt eller snabbmat, samt motsvara ett mellanmål energimässigt, eller skulle det kunna vara tex gurka (om du hade tyckt det var en utmaning vill säga)?

- Det handlar inte om vad man äter, utan hur man äter.
I andra ord att mat i slutändan inte skal sammankopplas med ångest.
För vissa kan det handla om kebab, medan en annan del upplever leverpastej som fienden.
Så länge som man äter varierat i allmänhet,
kommer inte det "onyttiga" att förstöra dina näringsvärden.
Precis som du inte kan leva på exempelvis hamburgare,
är det i längden lika ohälsosamt att endast äta frukt då(bitter erfarenhet).
Människan är en allätare och behöver äta allt, praktiskt taget.

--

När fick du börja träna? Hur ofta tränar du?
- Fick börja träna då jag inte ansågs ha kompensationstankar kvar.
Normalt blir det ett pass rocketyoga per vecka,
samt kanske att springa 2,5 kilometer på spåret ifall vädret tillåter.