pigment

Hade mitt sista samtal hos ungdomsmottagningen innan avresan idag.
På en och samma gång som det kanske känns en aning som att hoppa fallskärm,
är det en smått himmelsk känsla att helt enkelt "bocka av".
För i slutändan kommer det inte finnas någonting mer att kolla av,
då kommer allting förmodligen sitta där det skall.

Efteråt åkte dessutom mamma och jag för att handla mig min resväska.
Vänder jag mig om och tittar på den, känns det på något vis pressat.
Det troligtvis eftersom att lilla jag skulle kunna få plats inuti den,
eller faktumet att det är ett halvår som kommer att hamna där i...
det återstår att se.

Annars är det sällan som kroppen sitter still.
Imorgon möter jag saxen i direkt kontakt och klipper min första lugg sedan fem.
Självfallet med en bit utav ängslan, men defintivt nödvändigt.
Från och med nu skall jag inte vara rädd för fotografier, skall inte fly.

Mitt liv har alltför länge bestått av att spela rollen av den svage.
Och den människan vill jag inte fortsätta att agera som,
utan mitt nya "jag" skall betrakta världen i sina fullaste, starkaste kontraster.

Dock, apropå ordet "svag" känner jag fortsatt den ekande ängslan inför flygresan
och hur jag kommer att sitta stilla ned i praktiskt taget ett helt dygn.
Knappt kunna röra på min kropp alls... och längs det tro att saker och ting
kommer att lagra sig insida och utsida.

Bort med dåliga tankar, in med fina.