pigment

Igår var det en dag då jag lät en ångestfylld panik ta grepp över min tillvaro
momentet när det var tre kulor utav glass i min bägare istället för två stycken i en strut.
En god tanke i form av att utmana sig själv hade vridit sig om,
då storleken allt i allo visade sig vara "för stor".
Plötsligt satt varenda människa omkring mig med två, om inte en.
Två, en, och inte tre stycken. Inte ett plus två, antingen eller.


Under den senaste tiden har allt fler utav mina tankar riktats åt
den alarmerande tanken på att äta "för mycket".
Skulle jag ta en liten chokladpralin emellan, eller till,
skriker en röst till mig, uppmanar att stanna till under detta moment.
Ord och ord, argumentationer om hur en liten bit skulle medföra stora konsekvenser.

Och det värsta är väl antagligen faktumet att jag sänker ned huvudet till den personen,
med ett nickande lyder vad som yttras och befalls.
Tar det som att det inte finns en rättighet till att tala emot.
Praktiskt taget känns det en aning som om någon högre makt
skulle betrakta varenda rörelse, alla handlingar utan undantag.
Efter ett tag kan en chokladbit få en laddning vilken får den att verka ond.
Allting kan verka ont.