En varm svart färg

Just under momentet tycks närvaron och balansen att svikta och tappa grepp.
Från en dag då jag kan le inombords och medge en bit av varm lycka,
kan det en annan sådan gå hål i marken i vilken fötterna sedan far ned.
För några dagar sedan kände jag verkligen för att skriva ned tankar på bloggen,
innan en oändlig, abstrakt mur tycktes skjutas upp framför ögonen på mig.

Plötsligt befinner man sig mitt i en enda stor smörja i släkten,
där alla grupperade sig emot en synnerlig en.
Det enda som jag kunde göra var att hålla mig utanför, ty jag är för ung.
Sitta uppe på mitt rum med den högsta möjliga volym slåendes i mina öron
i hopp om att mitt huvud inte skall delas itu i två halva bitar medan folk nedanför skrek.
Känna hur saker som grävts ned så djupt som möjligt inombords
långsamt åter började flyta upp mot ytan till mitt motstånd.

--

--

Det är en väldigt särskild känsla då ens ögon långsamt men säkert
börjar rikta dess blickar utifrån och in mot det som inte längre är konkret.
Minnena är inte längre ord, de börjar kontrastera i färger vilka svider.
Stiga utifrån alla dessa nedskrivna ark på insidan och röra, gripa tag i en.
Gröpa ned naglarna i skinnet på en och dra tills "blodet" är ett faktum som syns.

Mitt i allt detta nuet, befinner man sig inte längre i det medvetande som normalt håller en vaken.
Vad som betraktas när man ser upp är dessa becksvarta vålnader av folk som vandrat en omkring.
Nu svävar de, låter sina röster eka kontinuerligt in i ens öra för att inte försvinna.

Jag sitter åter igen i restaurangen som mitt högstadie hade som matsal.
Bredvid mig sitter S, mitt emot K och bredvid henne den obligatoriska läraren.
Medan jag reser mig upp med brickan i handen, utbryts

"Vart skall du någonstans?"

"... vi har glosförhör på tyskan, så jag måste gå och öva in-"

"-du, vem är det som är sjuk här egentligen?
Jo, det är JAG. Du sätter dig ned igen"

Människor. Eller skall man kalla dem för människa, just den för mänsklig varelse.
Åter igen befinner jag mig i den omgivningen där den där människan
använder sina sjukdomar för att sedan utpressa mig på alla sätt och vis.
Sedan lägga all skuld på mig då föräldern och skolsystern i kör frågar vad som kan ha orsakat detta.

Ville bort ifrån den där varelsen, men kunde dock inte.
Från att en morgon med ett brett leende uttala att hon kräkts upp hemkunskapsläxan,
skära upp armarna för att visa upp dem för läraren.
Under den kväll som vi skulle bowla komma med ett stort bandage över handen,
i form av en blodig, varig köttklump med förklaringen att hon bitit sig.

"Du borde inte umgås med henne, Victoria. Hon är inte bra för dig"

Minns fortfarande som om det vore igår hur jag endast kunde le tillbaka till mamma
med ett smått uppgivet leende på läpparna.

"Jag vet, men det är inte som om jag har ett val",

vilket var en sanning i sig.
Plötsligt hade man alla blickar på sig, ord.
Jag ville bort ifrån henne, på samma gång som det inte fanns någonstans att ta vägen.

"Hälsar ni på henne något eller?"

"... nej, hon har ju behandlingen på vardagarna och
under helgen är hon hos sin pappa som inte bor långt bort"

"Men, alltså gud vad själviskt",

kommandes ifrån en människa som egentligen inte brydde sig ett enda dugg om henne.
Varför kunde inte den själv ta itu med något som helst?

Skulle jag vända ryggen, skulle den där personen lämnas ensam.
Skulle jag göra det och hon tog livet av sig, skulle allt vara "mitt" fel.
Det var inte rättvist, inte alls i närheten av det.
Vilken femtonåring skulle kunna bära ansvaret för någon annans liv på sina axlar.
Vilken väg skulle denna rikta sin blick emot då vardera var täckt utav
splittrat glas att skära upp fötterna på.
Skulle jag gå på min magkänsla, skulle jag vara det svarta fåret.

Kanske är det därför alla de nuvarande omständigheterna får mig att omfamna
mig själv med handflatorna täckta över hela ryggen.
Kanske är det orsaken till varför den känns så pass varm och het.
I mina ögon kan jag fortfarande se den becksvarta färgen målad över min rygg.
Det handlar bara om att den hettats upp på sistone.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0