pigment

Jag kände mig för att gå till lunchrestaurangen i universitetets södra hus,
mitt ibland människoströmmarna som forsade min väg.
Det skulle inte vara något som helst problem, inga förhinder alls
att jag skulle äta lunch vid ettiden. Ingenting, inget.

Mitt första val visade sig det att vara slut på, så det fick lov att bli någonting annat.
Sedan efter att ha suttit otålmodig under en längre stund
visade det sig att de inte tagit min beställning, det fick göras om.
Fler rätter var fullkomligt utsålda. Momentet jag fick en tallrik efter att ungefär
sju saker som korsat min väg med förhinder, var toasten alldeles bränd.


... och direkt efter att jag rest mig upp för att lämna tillbaka tallriken,
lades det märke till att det mitt i allting blivit natt.
Var och varenda människa hade gått hem.
Inte en enda själ kunde ekas i denna tomhet, bortsett ifrån den cirkulerande entrén.
Jag var efter, jag var alldeles för sen.

Efter att jag väl kommit hem tittade jag ut igenom fönstret på övervåningen.
Ljuset i mina farföräldrars kök visade sig att vara tänt.
Och skräckslagna tog de upp katterna i sina famnar och tog till språng.
In bröt en armé utav beväpnad militär.
Spring, människa. Spring för ditt liv...


... och mina ögon slog upp till väckarklockans alarm.
Och fastän det varit en dröm,
upplevde jag det som om någon grävt ett hål i bröstkorgen på mig.

Var, är defintivt inte fullkomligt frisk ännu.
Endast på grund av att jag tänkt utmana mig själv genom att äta min lunch en timme
senare efter att ha tränat lite yoga i stan dagen efteråt,
skulle ängslan hand i hand med ångesten tränga sig in inuti mina drömmar.
Livet är trots allt inte så enkelt ändå.