Att se en linje på håll

det är med en varm ångest som jag ursäktar mig själv för att inte ha skrivit alls på sistone.
Det har varit väligt, välidgt mycket som fört mina tankar ifrån skivandet här.

Imorgon, kommer det endast återstå elva dagar tills jag kommer att flytta till Japan
under ett halvår för att förhoppningsvis få en ny början på mitt liv.
Någonting... som jag för ett år sedan inte såg som det blekaste möjligt,
på samma gång som det under nuläget känns en aning orealistiskt ifall man frågar.

Sist jag ens var där var jag inte alls frisk.
På de få bilderna som jag gick med på att vara med i, var axelpartierna kantiga och buckliga.
Och ändå kände jag som om det faktiskt inte vilade ett enda gram ovanpå dem.
Bortsett ifrån att mitt blodsocker skrapades i marken och jag var i ett
fullkomligt maniskt beroende av att veta tiden...
drevs till vansinne av att frukten var så pass dyr...
kände jag mig som med ett par utbredda vingar.
Det fanns ingenting att trycka ned mig, utan allting svävade på moln.
Troligtvis eftersom att det inte fanns någon som helst känsla utav isolering.

Men ändå kan jag inte hålla mig för att obekvämt brottas
med tummarna och stirra upp emot taket.
Just faktumet att det är så långt ifrån ordet "hem" som man kan komma,
att jag inte kommer att ha någonting att omfamna ett grepp
om momentet allting tycks falla samman eller krackelera.

Uttrycket att jag "får klara mig på min egen hand",
väcker bara minnena utav den oändliga längan kuratorer, psykologer, sköterskor...
alla dessa som förr eller senare stängde igen dörren framför ögonen på mig.
Det fanns ingenting mer som kunde göras. Jag fick gå till någon annan.
Eller så fanns de helt enkelt inte kvar på sina kontor mer, utan någon som helst förvarning.
Bit efter bit, tårtfatet skickas vidare. Tills det i slutändan inte har en smula kvar.

I andra ord övermannas jag av känslan att huka mig ned på golvet med händerna för ögonen,
på samma gång som kroppen skriker att den behöver försvinna någonstans.
Utan någon som helst roll att spela, bara det är en annan plats.

Jag kan lägga märke till att även mamma börjar bygga upp en egen "skyddsmur".
För var tillfälle då jag berättar vad jag skall laga för middag
under kvällen som hon jobbar, yttra orden

"det får inte vara vegetariskt".

Det, på en och samma gång som jag yttrar ord som "köttfärs" eller "fläskkött".
Och längs allting blir jag nervös av just detta. Kan också dessutom lägga märke
till att jag sväljer en aning då faktumet att min syster kommer hem helgen innan
tillåter sig att korsa mina tankars vägar.
Det får, det får helt enkelt inte komma en pil farandes bakifrån min rygg
då jag är så pass nära den tunna, viktiga linjen.

Så nära, så nära. Samtidigt så diffust distant.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0