Till offensiv, till försvar

Visste inte direkt vad jag skulle ha att vänta mig då jag skulle gå på en makrobiotisk
middag hemma hos min gymnasielärare i japanska under eftermiddagen idag.
Kanske skulle det vara trevligt, kanske skulle det inte...
men vare sig ödet ville det eller inte, hamnade jag i slutändan bredvid den alltför
påträngande mannen som levt helt "rent" under trettio år.

Först påbörjade han sitt propagerande över hur pass mycket socker förstör ens liv
och att hans "skit" inte försvunnit ännu tillsammans med bordsgrannarna.
Det medan jag förgäves försökte rikta bort mina tankar ifrån vad som
praktiskt taget riktades in i mina örongångar.

"... men jag är i alla fall inte beroende utav socker.
Dricker ingen som helst läsk och nöjer mig med en riktigt mörk choklad istället för det söta"

"ledsen, inte för att kasta din glädje nedför stuprännan, men...",

och flamman inom mig flammade igång.
Mitt i allting befann jag mig i försvarsställning med sköldar i form av
argumenten att det var bra för hjärta, lugnade leder...

"jaha, så vad gör koffeinet emot en då?",

svarade han med ett leende, vilket abstrakt uttryckte "du har fel medan jag har rätt".
Detta medan jag ville och kunde se det framför mig hur mina händer
ville pressa ned en marabou i halsen på honom.
Momentet då han började nämna ordet "kaffe" bestämde jag mig för att istället vandra
ut till köket där jag började prata med en japanska ifrån Osaka.
Eftersom att det var fullkomligt fel plats att yttra mig om att jag haft ätstörningar
och föredrog att man inte skulle prata om hur "dålig" mat var för en, kunde jag endast fly.
Man skall inte behöva ha ett dåligt samvete för allting som man äter.
Och det har jag en alltför god erfarenhet av, vilken helst undviks helt.

--

jag dricker min sojalatte, jag tackar
--

Kanske var inte makrobiotisk mat min egen kopp av té,
men jag fick i alla fall en trevlig kontakt att hälsa på under min tid i Japan.
Livet består ju ändå utav ett oändligt antal prövningar och situationer att lära sig av.
Annars tar man inte sig framlänges utan står stilla.

Fastän det tagit en sådan energi att jag gått och lagt mig tjugo över nio på kvällen
och sovit nästintill nio timmar, kändes min kropp fortsatt kraftlös då klockan ringde.
Alltså var jag fortfarande alltför enkelt påverkad angående maten.

Men samtidigt fann jag en sida som jag inte sett hos mig själv förut.
Istället för att svepa in allting som om jag vore en tvättsvamp,
hade jag tagit till min defensiv, redo att försvara vad jag hade, istället för att ge efter.
Så jag åt mörk choklad, vilket faktiskt är bra för en.
Ja, jag drack mjölk, dricker mjölk varenda dag. Vi bor i Norden, för guds skull.

Lever en för att äta, eller äter den för att leva.,

helt enkelt uttryckt.
Enbart att lyssna på den där människan fick minnen att svepas igenom mitt sinne
vilka alla berättade om hur fullkomligt uttömmande på energi denna kontroll varit.
Gör jag ett enda försök till att räkna, stänger mitt huvud av
som om proppen gått då alltför många elektroniska ting varit igång på samma gång.
Kroppen har ställt in sig på att den inte tolererar ett återfall igen.
Okej, även fast en liten kontroll återstår.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0