pigment

Imorgon återstår det en exakt månad tills jag lämnar allting som påminner mig
om det förflutna och flyttar till Japan för att studera.
För vardera dag som passerar, räknar jag den ena efter den andra.
För vardera dag som går, känner jag som om jag springer med en underbar stress
i hopp om att hinna med allting som den lediga tiden kan fyllas upp med.
Dagen då jag sätter min fot på flyplanet skall det inte finnas någonting kvar
som jag ångrat att jag inte tagit itu med. Kommer att vara redo för att tackla självständigheten.

Som pricken över i:et hade jag i torsdags dessutom mitt sista uppföljningssamtal
innan min resa och flytt, vilket jag under en tid trippat runt på tå inför.
Dock visade det inte att vara något att lägga ned sin ängslan på.
Hade inte tappat ned i någon vikt sedan sist, och dessutom hållit mig till minst fem mål om dagen.

Vissa som jag gått min dagsbehandling tillsammans var åter igen tillbaka
efter att ha haft ett återfall. Behandlarna mötte mig med ett leende
och överöste mig med komplimanger för mitt "fina" hår(fastän det praktiskt taget var smutsigt).
Även jag kunde känna att min sinnesstämning var mer flytande än sist.
Kunde tala med en större ranson av glädje i tonen, hålla ett leende utan ansträngning.
Då jag väl såg min egen behandlare sken solen,
fastän det var lunch och vi kunde talas vid senare i stället.

Men då mitt uppföljningssamtal väl var färdigt, kunde jag inte se henne någonstans och gick.
Och efter att ha tänkt på att jag under två års tid greppat mig fast vid henne,
slog faktumet att det skulle ta över ett halvår tills nästa blickmöte fast vid mig
och en stark smärta utav ångest skrek.

Varför, varför hade vi inte talats vid mer? Det är för lång tid,
jag hade så mycket att berätta om och visa att även jag själv kunde le med värme...

men troligen var det för det allra bästa. Att släppa taget förr eller senare hör till livet.
Vare sig man vill eller inte. Sanningen kan även den svida vid vissa tillfällen.


Under gårdagen anmälde jag dessutom mig själv till ett kurstillfälle i makrobiotisk matlagning
hemma hos min japanskalärare ifrån gymnasietiden som för någon vecka
mitt i folkvimlet hojtat till mig helt oförväntat. Ödet talade.
Första orden som min mamma yttrade var frågan ifall det var vegetariskt
följt av att det inte fick påverka negativt och få mig att falla tillbaka.
Vilket det det förmodligen inte skall heller. Känner endast att det är som en gåva ifrån himlen
att kunna få gå i en japansk matlagningskurs innan jag flyttar dit.
Vare sig det är en hälsosam sådan eller inte.



Det har jag bestämt mig själv för.