pigment

Dessa dagar känns det som om mina fötter, mitt sinne alltid är på språng,
löper utan ett stopp för andetag.
För att murar utav krav och perfectionism for upp i skyn framför mina ögon,
samtidigt som maten på ett sätt alltmer känns som ont och fara.

Ser jag på mig själv, mina ben framför spegeln,
frågar jag alltid den samma frågan om jag gått ned i vikt eller ej.
Jag vill inte "låsas fast" igen längs ett fullt matschema,
heller vill jag inte få en lägre ämnesomsättning... då blir jag livrädd för maten.

Ser jag över vad som kretsar runt inuti mitt huvud,
har jag lagt märke till att förtvinade tvång blossat upp i igen.
Dessa nummer, stämplade över vad jag än ser eller gör.
Hur många nuddanden, vilka antal tugganden jag tar emellan klunkarna från glaset.
Att jag gräver ned den minsta matskeden längst ned i lådan,
för att inga av de andra hemma skall kunna ta den innan mig,
därför att ängslan över att riskera för stora tuggor river inuti mitt sinne.

Allting. Allting kommer tillbaka så fort som vågen av stress
kommer och sveper bort höljet utav ordet "förträngan".
Och jag sliter sönder mig själv genom att endast vara vaken.
Jag är trött hela tiden, för att drömmarna drar i mig under natten.
Tvången och tankarna längs dagens timmar.
Vissa stunder vill jag endast lägga mig ned på soffan med ansiktet vänt inåt,
som en flykt för stund och tillfälle.

Vissa stunder finns bara lusten att vilja krypa ihop i hörnet av mitt rum,
med händerna för ansiktet och gråta.

---

Jag försöker göra mitt bästa så långt som det går.
Så länge som det inte fäller mig, tar jag ett nästa steg.
Med listor skriver jag ned saker som behöver skaffas i tid,
så att det inte skall behöva bli alltför mycket vid slutspurten.
Då slipper jag förhoppningsvis de värsta människofloderna som
är ute i sista minuten för att skaffa allt återstående...


I tisdags åkte jag hemifrån till stan innan klockan slagit tio.
Lunch med min coach E vid tolvsnåret var bestämt,
så vissa saker vandrade jag efter innan dess.


Det märktes att de flesta människorna som inte jobbade,
troligen satt kvar hemma och åt sin frukost,
för den största bokhandeln var så pass tom att jag trodde det var stängt.
Luften kändes så rent på ett sätt, för det strömmade inte ljud igenom den.
Tystnaden gjorde mig lugn, att jag svansade runt med nätta steg.

Så det var på detta sätt som det var för de vanliga människorna,
de som överhuvudtaget kunde sortera ut ljud...

Då min coach frågade mig vad vi skulle fitta på innan glassövningen
på eftermiddagen, mumlades det tyst om att gärna kolla på kläder.

Kläder var på sätt och vis en liten fiende för min del.
De kunde vara fina, jag kunde vilja ha dem gott och väl...
men det handlade alltid om faktumet att prova plaggen.

Vissa gånger jag själv skulle kolla efter kläder och prova,
kunde det bli som om någon släppt en bomb utav melankoli
över mitt sinne och min kropp.
För att det kunde tolkas "förjävligt" mitt framför spegeln.
Inte heller kunde jag för det mesta gå på min egen känsla.
Velandet skulle alltid ta över mitt besluttagande
och få mig att gå ifrån en klädaffär tomhänt.

Det värsta av allting skulle alltid vara alla speglarna på väggarna,
och sedan människorna som gick förbi min spegelbild.
Då skulle frågandet över varför jag ens var där komma.
Vad jag ens gjorde där, att jag inte hörde hemma på ett sådant ställe.
Ibland skulle ångesten bli alltför hög att tårarna kunde rinna
nedför kinden då jag stängt igen dörren till provhytten.


"Du måste förstå, Victoria, att det inte är något fel på dig.
Du har så många goda egenskaper.
Det är verkligen inte bra att slå ned på dem,
och endast kunna se de negativa"


Det där pratet hade jag hört gott och väl förr.
Som alltid kändes orden som om likgiltiga...


Mitt i allt, började jag må illa.
Magen som redan var i smärta, skrek och rev i skinnet på mig.
Färger, kontraster inuti mitt huvud bröt ut i stormar
från att ha kommit från ett litet osynligt hål i grunden.
Jag visste inte vad det var, inte var det kom ifrån,
bara att det verkade som om någonting väl förträngt höll på att bryta ut.

Utan en blekaste tanke hade min kropp gått från det normala stadiet,
till att endast se ned på bordet med armarna räckandes efter kasse efter kasse.
Det gjorde ont, det gjorde ont, det gjorde så förväldigande ont...


Handen fördes ned i väskan och höll upp mobilen med klockslaget.


Blicken ned i marken. Fåtal ord om tilltalad.
Mitt huvud bestod enbart av en dimma utav gråa toner.


Jag lade märke till hennes händer på mina axlar.
Blicken var riktad mot mig, medan min egen endast föll ned på marken.


Blicken upp, med ett kvickt leende.


Min kropp vek sig förbi och stegen nedför trappan till tunnelbanan var kvicka.
Så fort som jag vänt mig om, fanns inte leendet kvar.
Det fanns endast där som en sköld för defensens skull.

Jag flydde.
Mitt sinne kollapsade inombords.