pigment

Det har varit några dagar sedan jag skrev här sist.
Från att det varit så mycket att fixa till och innan skolan...
till faktumet att jag får gå och lägga mig rätt så tidigt om
jag skall upp klockan sex varje morgon från och med nu.

Natten till i måndags sov jag knappt ingenting,
utan vred mig bara runtomkring i sängen längs både iver och oro.
Någonting jag var så rädd för, samtidigt som nyfikenheten sprudlade.
Det var första natten på länge som jag inte kunnat sova på grund av iver.
Tummarna hållna i händerna för att jag inte visste vad att se framför mig.

Tåget var försenat, att det var tvunget att springa uppför
trapporna från universitetsstationen till bussen...
men på samma gång kändes det levande att ha något att springa till.

För då kändes det som om jag också kunde springa ifrån andra ting.
Lördagen innan då jag inne i stan fick ett sms av en gammal vän
om att hon ändå inte kunde träffas ändå - 40 minuter innan vi skulle mötas till lunch.
Ångesten över att inte veta vad att ta sig till då jag hade saker kvar att leta efter,
samtidigt som den paniska fobin över att äta ensam på stan strömmade upp.
Eller bara den satta normen över hur mina ögon såg på skolan,
som ett helvete.


På ett vis var det inte samma sak som i våras.
Nu verkade de flesta studenterna vara runt 25 eller under,
att jag inte stack ut som den yngsta.
Folk var mer avslappnade, de var mer öppna mot de som satt nära intill.
Självklart var inte jag avslappnad, men det kändes mer genomlidligt
om man uttrycker det på det sättet, att man klarar sig igenom det trots tyngder.

Lektioner på förmiddagarna(om inte föreläsningar tills klockan sex på kvällen).
Att åka till Japan som en av de bästa studenterna om så väl...
jag vill bara inte att maten skall korsa händerna bakom min rygg
och fälla mig ned i grunden.
För att jag äter mindre, har magproblem och låter alla motgångar
gå över det som jag egentligen skall svälja.

Jag vill vara frisk. Som en vanlig student.