Regn
[I tisdags]
När hade jag varit hos den lokala tandläkarmottagningen?
I fjol, i mars... strax innan behandlingen drog igång,
då jag fick reda på att fyra tänder under ett drygt års tid hade gått hål på.
Den dagen grät jag i telefonen till mamma, desperat efter att det inte fick vara sant.
Jag hade ju skött mig, om mina tänder. Eltandborste, tandtråd, tuggummi - allt!
Varför behövde detta ske just mig? Varför?
Byggnaden hade inte förändrats något alls, bara vädret i form av fallande regn.
Blicken fördes till väggen jag förr lutat huvudet emot med luret emot det högra örat,
låtandes tårarna rinna nedför kinden och ned på golvet.
Men nu var jag normalviktig igen längs behandlingen.
Använde även fluorskölj var morgon och kväll.
Det fanns ingenting att ångra och troligen ingenting ont att förvänta sig.
Ändå fanns den där känslan krypande uppför min ryggrad.
Rysningarna utav den enstaka visionen av att en blåklädd person
pressade in en spruta ett flertal gånger in i mitt tandkötts hörnor. Under tungan.
Förutom duvor var sprutan min största fobi av allt.
Ingenting kändes svårt, ingenting kändes nervknäckande.
Den fruktade kroken gröpte inte ned till en nerv...
allting var bara lugnt...
Det kunde inte vara möjligt. Det kunde bara inte vara det.
Sju hål på mindre än två år, hon skämtade väl bara med mig...?
Förnekelse, förnekelse, ursäktanden.
Var det så tvunget att slå ännu ett slag i ansiktet på mig.
Så fort jag vandrat ned för de "milalånga" trapporna stod jag på en och samma plats igen.
Grät i telefon till mamma över hur Gud hatade mig, varför det just var jag.
Så det var detta de kallade för karma.
Var det också karman som fick tillvaron att verka så grå och dunkel,
varför regnet verkade känna empati för mig?
Ändå så rann inte tårarna nedför mina kinder på tåget,
för en del av mitt sinne kändes som avstängt.
Skulle jag väl öppna det, skulle allting ändå bara välla över och ut.
I fjol efter semestern hade jag varit på gränsen av att gråta glädjetårar
sekunden jag såg min behandlare på kliniken igen.
Den här dagen då hon kallade mitt namn bakom min rygg,
vände jag huvudet om med ett nickande och "Hej".
Skulle en känsla utryckas, skulle även alla svarta tårar strömma.
Lasagne till den sista "gemensamma" lunchen. Regn.
Då jag vandrade tillbaka till samlingsrummet,
hade mina gipshuvuden kommit tillbaka från den lilla utställningen.
Jag mindes varenda en av dem, i vilken ordning de främsta gjordes.
hade vissa ibland undrat.
Jag hade alltid låtit dem ligga kvar i skålen på hyllan,
för de mig "medvetande" och närvarande där.
Då folk såg på dem, påmindes de om mig eftersom att huvudena var min specialitet.
Då skulle jag inte glömmas bort.
Huvudena hade burit och bar fortfarande en särskild mening för mig.
Då jag inte hade ett enda uns av koncentrationsförmåga
på grund av min näringsbrist och undervikt,
hade jag aldrig kunna improvisera fram något på ett pappersark.
Huvudena hade varit grunden och jag givit dem personliga mönster.
Den vinröda av dem, minns jag hur jag döpte till "Pannkaka med sylt och grädde",
eftersom att det var en utmaning.
En efter en av dem lade jag ned i ett vikt, mossgrönt pappersark,
som sedan hamnade i min väska.
Ljudet av den dörren som stängde igen bakom min rygg,
var som ljudet av en använd nyckel som sedan släpptes ned i en brunn.
Vem var jag?
Vad hade jag för någon existens egentligen?
Fanns det ens någon grund för mina fötter att stå på?
När hade jag varit hos den lokala tandläkarmottagningen?
I fjol, i mars... strax innan behandlingen drog igång,
då jag fick reda på att fyra tänder under ett drygt års tid hade gått hål på.
Den dagen grät jag i telefonen till mamma, desperat efter att det inte fick vara sant.
Jag hade ju skött mig, om mina tänder. Eltandborste, tandtråd, tuggummi - allt!
Varför behövde detta ske just mig? Varför?
Byggnaden hade inte förändrats något alls, bara vädret i form av fallande regn.
Blicken fördes till väggen jag förr lutat huvudet emot med luret emot det högra örat,
låtandes tårarna rinna nedför kinden och ned på golvet.
Men nu var jag normalviktig igen längs behandlingen.
Använde även fluorskölj var morgon och kväll.
Det fanns ingenting att ångra och troligen ingenting ont att förvänta sig.
Ändå fanns den där känslan krypande uppför min ryggrad.
Rysningarna utav den enstaka visionen av att en blåklädd person
pressade in en spruta ett flertal gånger in i mitt tandkötts hörnor. Under tungan.
Förutom duvor var sprutan min största fobi av allt.
("Allting är okej... allting kommer bara vara okej...")
..."Victoria"
("Aha, dags att vandra in genom korridoren då...")
..."Victoria"
("Aha, dags att vandra in genom korridoren då...")
Ingenting kändes svårt, ingenting kändes nervknäckande.
Den fruktade kroken gröpte inte ned till en nerv...
allting var bara lugnt...
..."Du har två, tre stycken hål som du behöver komma åter och laga"
("... V-vad...?")
("... V-vad...?")
Det kunde inte vara möjligt. Det kunde bara inte vara det.
Sju hål på mindre än två år, hon skämtade väl bara med mig...?
Förnekelse, förnekelse, ursäktanden.
"D-du... det där med frisktandvård, med fasta kostnader...
hur mycket kostade sådant egentligen...?"
"Spelar ingen roll. Det är ändå inte något för dig,
med det skicket som dina tänder är i"
hur mycket kostade sådant egentligen...?"
"Spelar ingen roll. Det är ändå inte något för dig,
med det skicket som dina tänder är i"
Var det så tvunget att slå ännu ett slag i ansiktet på mig.
Så fort jag vandrat ned för de "milalånga" trapporna stod jag på en och samma plats igen.
Grät i telefon till mamma över hur Gud hatade mig, varför det just var jag.
-"Om du inte skött om dina tänder så bra som du gjorde
då du var så underviktig, så skulle du annars haft det så mycket värre"-
då du var så underviktig, så skulle du annars haft det så mycket värre"-
Så det var detta de kallade för karma.
Var det också karman som fick tillvaron att verka så grå och dunkel,
varför regnet verkade känna empati för mig?
Ändå så rann inte tårarna nedför mina kinder på tåget,
för en del av mitt sinne kändes som avstängt.
Skulle jag väl öppna det, skulle allting ändå bara välla över och ut.
I fjol efter semestern hade jag varit på gränsen av att gråta glädjetårar
sekunden jag såg min behandlare på kliniken igen.
Den här dagen då hon kallade mitt namn bakom min rygg,
vände jag huvudet om med ett nickande och "Hej".
Skulle en känsla utryckas, skulle även alla svarta tårar strömma.
--
"Jo, jag tänkte att du bara skulle komma till kliniken en dag i veckan från och med nu"
"..."
"Eftersom att du klarar av att äta på egen hand"
"..."
"Och nu kommer det dessutom också komma in en massa nya patienter,
vilket gör det mycket trängre"
"..."
"Och då tänkte jag att du skulle komma vid ett istället"
"... varför kan jag inte komma och äta lunch...?"
"Därför att de som äter lunch på kliniken är de som är i behov av stöd under måltiderna.
Och du anser inte att du är i behov av det stödet, eller hur?"
"..."
("Varför kan jag inte få äta lunch med alla människorna här...")
"Du behöver komma in för just stöd och samtal, ingenting mer"
"..."
"Och sedan tycker jag att vi kan fortsätta att trappa ned lite,
genom att ge dig fria mellanmål på antingen förmiddagen eller kvällstid.
Vilket av dem väljer du?"
"... förmiddagen"
"Bra, då säger vi det då.
Du får också tänka vid den måltiden då att det skall vara i ungefär
samma mängd som under matschemat. Inte bara en frukt"
"Jo, jag tänkte att du bara skulle komma till kliniken en dag i veckan från och med nu"
"..."
"Eftersom att du klarar av att äta på egen hand"
"..."
"Och nu kommer det dessutom också komma in en massa nya patienter,
vilket gör det mycket trängre"
"..."
"Och då tänkte jag att du skulle komma vid ett istället"
"... varför kan jag inte komma och äta lunch...?"
"Därför att de som äter lunch på kliniken är de som är i behov av stöd under måltiderna.
Och du anser inte att du är i behov av det stödet, eller hur?"
"..."
("Varför kan jag inte få äta lunch med alla människorna här...")
"Du behöver komma in för just stöd och samtal, ingenting mer"
"..."
"Och sedan tycker jag att vi kan fortsätta att trappa ned lite,
genom att ge dig fria mellanmål på antingen förmiddagen eller kvällstid.
Vilket av dem väljer du?"
"... förmiddagen"
"Bra, då säger vi det då.
Du får också tänka vid den måltiden då att det skall vara i ungefär
samma mängd som under matschemat. Inte bara en frukt"
Lasagne till den sista "gemensamma" lunchen. Regn.
Då jag vandrade tillbaka till samlingsrummet,
hade mina gipshuvuden kommit tillbaka från den lilla utställningen.
Jag mindes varenda en av dem, i vilken ordning de främsta gjordes.
--
"Skall du inte ta hem dem?",
--
"Skall du inte ta hem dem?",
--
hade vissa ibland undrat.
Jag hade alltid låtit dem ligga kvar i skålen på hyllan,
för de mig "medvetande" och närvarande där.
Då folk såg på dem, påmindes de om mig eftersom att huvudena var min specialitet.
Då skulle jag inte glömmas bort.
Huvudena hade burit och bar fortfarande en särskild mening för mig.
Då jag inte hade ett enda uns av koncentrationsförmåga
på grund av min näringsbrist och undervikt,
hade jag aldrig kunna improvisera fram något på ett pappersark.
Huvudena hade varit grunden och jag givit dem personliga mönster.
Den vinröda av dem, minns jag hur jag döpte till "Pannkaka med sylt och grädde",
eftersom att det var en utmaning.
--
--
--
En efter en av dem lade jag ned i ett vikt, mossgrönt pappersark,
som sedan hamnade i min väska.
Ljudet av den dörren som stängde igen bakom min rygg,
var som ljudet av en använd nyckel som sedan släpptes ned i en brunn.
Vem var jag?
Vad hade jag för någon existens egentligen?
Fanns det ens någon grund för mina fötter att stå på?
Kommentarer
Postat av: Tuva
Du är så fantastiskt duktig! Vilken Talang du är. Din kreativa sida avundas jag. Kan inte skapa något, har inte känsla för sådant. Var stark nu! Jag känner igen mig i dina känslor, ska själv börja läsa en kurs som jag egentligen inte vill, på Sthlm universitet. Men allt får gå, man kan ju inte mer än misslyckas eller hur?
Kramis
Postat av: Victoria
svar till Tuva:
Tack så mycket för dina värmande ord~<3
Nej, en får inte glömma att ett misslyckande eller misstag, minskar risken för ännu ett nästa gång.
Man lär sig av vad man än gör, vare sig ris eller ros. :)
Vad skall du läsa för något där då?
(Kunde inte komma in på din adress och ställa frågan där istället, haha)
kramar~
Trackback
