pigment

Att ha fria mellanmål på eftermiddagen känns på ett vis som frihet för min del.
Fast det kanske inte är så konstigt ändå, efter att ha haft ett fullkomligt matschema
med bestämda mått och livsmedel över ett års tid...
men huvudsaken är att jag blivit bättre på matdelen så att de försöker trappa ned en bit i taget~!

Det mer jobbiga är väl att jag måste tänka på att det skall vara i samma
"mängd" som min mellanmål då de var bestämda av nutritionisten...
så att det därmed nästan är taget att jag måste "räkna".
Sedan finns ju också tvånget att jag måste prova nytt och prova nytt
varenda dag som om det vore min sista måltid.

Det är som om jag vacklar emellan det tvånget
och att äta exakt samma sak varje dag. Antingen eller.

Det får inte överstiga, samtidigt som det inte får understiga så att vikten minskar.
Därför känner jag ängslan över att komma tillbaka till kliniken
på samtal hos min behandlare efter fyra veckors semester, och därmed väga mig.
För att jag verkligen inte vill bli låst igen då jag väl börjar en ny kurs på universitetet.
Jag vill vara, jag vill verka normal för de andra omkring mig.
Det är det bästa, det enklaste ifall man skall kunna lära känna nya människor.
Att vara spontan och flexibel(vilket jag ändå har trassligt med som det är).

Jag märker att det kommer allt mer saker tillbaka,
som jag egentligen inte borde ha att göra med.
Usla program på tv, endast genomlidliga mattävlingsprogram och jag är låst.
Ingen aning varför det verkar fascinera mig så pass mycket,
precis som innan jag började min behandling, men det bara attraherar mig till att sitta där.
Och samtidigt kommer ångesten och den inre utskällningen
över varför jag ens satt och tittade på sådant.
Då det inte var tillåtet längs min behandling.
Maten skall inte ta en del av ens liv, i alla fall inte en markant sådan...

Det är underligt. Hur en del i någons vardagliga liv,
kan kännas som ett sådant stort ansvar i en annans.