Den som vill, men inte kan

"Så, vad kan jag hjälpa dig med då?
Står här att du bokat en tid hos mig på grund av buksmärta"

"... ja, det gjorde jag"

Han verkade vara en god person i alla fall, den här husläkaren.
En positiv sak till trots mot de negativa attributen.
Jag var trött, gäspade och hade sovit alltför lite under natten.
Oron över att vistas bland folk i centrum i endast simpla shorts och linne,
och den kontinuerande tanken på att folk troligen skulle se ned på min klädsel
fick min mage att hamna i kläm av sig själv.

("... men nu är jag här iallafall.
Nu skall jag få piller att svälja så att min mage kanske lägger sig i ro.
Nu kan jag iallafall prata ut med någon människa om mina problem
utan att låta alltför negativ eller tråkig...")

Med sina händer ihopflätade på bordet sade han det till slut.

"Har du upplevt stress nu på den senaste tiden?
För det är normalt att stress kan hänga ihop med magproblem.
Hur länge har du haft problemen då?"

"Under iallafall två månader"
("Två hela månader...? Det var som den...")
"Och jag har ätit ett helt paket med receptfria och det är fortsatt kvar"

"Hm..."

Två månader lät som så fel det kunde vara, och samtidigt stämde det till fullo.
Problem med magen var en plåga, men dock var jag van med det.
En knoge inpressad under min bröstkorg och en sinad hunger längs det var vardag.

"Tar du några andra medikament möjligen?"

"Antidepressiva"
("Din lögnare...")
"... eller jag skall rättare sagt börja med dem nu"

Först kom frågan om vem som givit mig recepten till medlen,
sedan om jag fortsatt hade kontakt med vuxenpsykiatrin.
Kunde inte den där människan hejda sig?
Jag ville inte höra propageranden och ord som fick psykologerna verka som frälsare.
För mig var dem inte på det viset.
De skickade bara vidare, sade att de inte kunde hjälpa mig, eller bara slutade.
Räckte inte fem forna psykologer och sex kuratorer gott och väl
ifall de alla bara fått mig att sjunka alltmer nedåt?

"Jag vill inte gå till vuxenpsykiatrin.
De hjälper mig inte ändå.
Desutom skulle det endast vara en till stressfaktor att behöva åka dit
ifrån mina obligatoriska lektioner på universitetet.
Jag har inte råd, jag vill inte missa lektionerna och få sämre betyg"

Inuti mitt hjärta och kärna hade det längs gymnasiet byggts upp en mur,
en sådan som skyddade från smuts och saker jag inte hade någon tro för.
Det fanns ingen plats, ingen ork att bli besviken och sviken igen.
De tog alla en bit från mig innan de skickade fatet vidare.
När skulle jag ta slut då? När skulle endast bestå av ett blankt skal?


Mitt hjärta gjorde ont, likaså magen som började reagera.

"Men lilla vän, hur kommer du att orka med sådana dagar?
Från nio till fem varje vardag... du får ju inte trötta ut dig så snart..."

("Jag är redan trött som jag är. Det så jag är")
"Jag är trött ändå. Tvången räcker gott och väl för att göra mig utmattad"

"Jag kommer att klara av det för att jag vill",
var orden som jag egentligen vill säga till den äldre mannen framför mina ögon,
men hur skulle jag egentligen kunna säga det?
Den enda visionen som flammade framför mina ögon var dem
av en man som varken hade vader eller lår.
"Jag klarar att gå, eftersom att jag har mina armar kvar".

Var det på det viset som jag själv var?
Att fastän jag såg mig själv som begränsad,
trodde att viljan skulle hålla fötterna på jorden medan kroppen inte kunde hålla ryggen rak?

("Envishet")

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0