pigment

Jag kan inte fatta att det redan är augusti.
Mitt sinne kan inte greppa det, och kroppen är som om den inte vore förberedd fysiskt.

Mindre än en månad kvar... mindre än en månad kvar till universitetetsterminen börjar nu...
en förtjusning fint blandad med någon slags inre förskräckelse.
På ett vis är det alltid på det viset.
Som att allting måste vara perfekt, för att annars brista.

Listor, långa omskrivna sådana med saker som måste handlas...
nya kläder, undersökningar och analyser framför spegeln när modet kommer till sig.
Varför skall det näst intill alltid kännas som en lina ovanför helvetet?
Att jag skall falla ned och brinna ifall ett eller flera misstag görs?
Varför kan spegeln aldrig uppfylla mina önskemål,
då jag själv inte får utföra dem själva?


Går jag ned i vikt, är jag tillbaka till mitt matschema.
Om värst tillbaka på kliniken dagligen.
Det får inte ske. Inte i mitt liv.
Jag ligger långt efter som jag gör, får inte glida ännu mer efteråt.
Och samtidigt så är det just det som känns så förbannad elakt.
Man måste se bra ut, för att passa in, för att folk skall vilja vara med en.
I alla fall genom mina ögons perspektiv.


Så stark som rädslan inombords är, för att inte vara på deras andra nivå.
Det gör bristande ont inuti bröstet på mig. Så ofta.
Motivationen att endast vilja lägga sig ned i sängen med ansiktet riktat mot väggen.
Därför att endast tänka verkar ta alltför mycket energi som det är.

Inte ens min mage verkar kunna hantera det hela.
Hungern kommer ibland på morgonen, men annars existerar den inte.
Istället protesterar mättnaden med all sin kraft efter ett antal tuggor.
Jag antar att det får bli Omeprazol mot en lätt magkatarr igen.
Fastän tabletter och kemikalier är min nemesis nummer 1.

Rastlösheten får mig att vilja springa runt, utan stopp.