pigment

På ett sätt vis känns mitt liv som om det inte står stilla.

I självfallet finns det alla dessa fördelar...
att rastlösheten över att inte använda tiden inte är lika ivrig.
På samma gång, håller känslan över att inte hinna med om mig.
Som om jag inte hinner springa längs sekunderna som löper framåt. Alla ting.
Den inlevelsen skrämmer mig. För det känns som om inget håller mig om.
Den trygga "oasen" finns knappt någonstans att hitta,
då jag med tomma batterier endast vill sjunka ned.

Det är som om min kropp och mitt sinne aldrig blir tillfreds på ett sätt.
För det finns alltid någonting om inte mer att hysa ängslan över.
Men nu kommer allt, på en och samma gång.
Universitetet sätter språng nästa vecka, imorgon skall jag till kliniken.
Och omedvetandet över ifall jag förlorar min frihet eller inte skär inombords.
Att jag inte har en aning om vikten heller maler, på insidan.

Jag vet, jag vet ingenting om vad som kommer...
ingen kan berätta om det kommande för mig alls...
utan jag kan endast vänta på antingen liv eller helvete.
Därför känner jag mig hela tiden uppe i varv,
för att jag vill att allting skall vara "färdigt" innan slagfälten kommer till mötes.
Kläder skall vara köpte, håret färgat, klippt och perfekt.
Allting i sin ordning och rätta plats.
Eftersom att tiden sedan inte kommer att räcka till.

Jag löper igenom alla recept, vartenda mellanmål får inte vara det andra likt.
Allting skall vara fint lagat, sådant som jag senare inte kommer kunna ta
med mig till universitetet då jag är bunden till smörgåsar och dylikt.
Jag springer hela tiden. Hela tiden i mitt sinne, för det finns inget rum att ödsla.

Tvången, kraven och rädslan för att misslyckas
slätar ut min energi redan innan allt ens börjat...



... men jag får försöka lugna ned mig.
Jag har gått min behandling i över ett år nu.
Jag borde bara starkare, mer säker fastän mitt självförtroende
och min självbild inte är i topp.

Det får vara en ny början. En ny start från det förra, äldre grå.
Idag har jag klippt håret,
imorgon skall jag prova på afrikansk powerdans.
Torsdag skall jag till Aspergercenter och sedan
på kvällen låta min äldre syster färga mitt hår kastanjebrunt.
Fika med min vän S på söndag och kanske äta lunch med en annan på lördag.

Maten har fortsatt sin roll inuti mitt sinne,
så jag får försöka visa mig själv att det finns annat i livet än det man stoppar i sig.
Att det finns annat som kretsar runt omkring en,
som kanske inte är ute efter att hugga den i ryggen.

Utmaningen med att inte veta vad som kommer är troligen extra nyttigt för min del.
Säkerheten skall inte alltid vara vad som håller en tillbaka.

För att komma ut ur den åter igen cirkulerande cirkeln,
behövs det chansande steget ut på tvären.