pigment

Ju längre tiden vandrar,
desto mer verkar jag innerst inne krypa ihop i fosterställning.
En solros vecklar sig in längs soltimmarnas sinande.
Som om mörkret känns så pass övermannande,
att det är det endaste sättet att kunna få känna värme.
Som om rädslans konstanta närvaro aldrig slocknar.

Vad gör en människa, som är rädd för tiden?
Sekundernas tickande, timmarnas steg?
Kryper ihop utav förfäran över att ens armar inte kan skapa motstånd?

Jag kan inte förstå varför jag hyser en sådan rädsla över att börja en ny termin.
Om det är på grund av stressen längs alla intryck,
eller för att jag endast är förfärat rädd för att återuppleva vad jag inte vill se.
Utbrändhet, små väggar att gå in i,
eller trycket som blossar upp min hunger i den tomma luften?
Eller kanske kraven som alltid tynger ned mitt sinne och axlar...


Min dagbok under gymnasiet var mer som en loggbok.
Ifall det inte handlade om skolan, var det mat.
Varenda frukost skrevs ned i detalj, varenda ingrediens.
Maten ställde inte krav på mig,
utan det var i dess plats jag som ställde krav på den.

Känslan av kontroll... var det enda som gav mig en inre känsla av värme.
Det var då... jag kände mig human, mänsklig.
Annars bestod jag bara av ett skal. Med luft som innehåll.
Framför spegeln stod det en människa med nerverna stickande ut ur dess armar.
Spruckna och uppluckrade händer med blodröda sår längs vinterkylans eggar.