pigment

Imorgon börjar allting. Imorgon börjar universitetet igen.
Och innerst inne känner jag endast för att hålla händerna för mitt ansikte,
eftersom att jag inte kan förutspå ett enda ting då allting är nytt.
Det handlar väl bara om att jag är rädd.

Då det står i morgontidningen att var tredje är ängslig, orolig, rädd inför skolstarten
så måste det nog betyda att jag inte är den enda det rör sig om.

Skriver upp listor om vad att handla.
Rensar garderoben på allt som inte passar.
Läser i tidningar i syftet att "uppdatera sig", och inte för att det är avkopplande.
Känner av att tiden allt och alltmer löper ifrån ens eget tempo.

Rädd för att alla ens mödor i slutändan inte räcker till
för att hamna på samma "nivå" som människorna omkring sig.

Jag tror nog att min neuropsykiatriska diagnos tar det till den ytterligare pressen,
för hur mycket energi jag än skulle lägga ned på att vara
som det kretsande runt omkring mig, skulle det ändå vara bortom realistiskt.
Jag kan inte stänga ute eller sortera ljuden.
Jag kan nästan tuppa av eller kräkas enbart på grund av överstimulerade sinnen.
Skönlitteratur är ansträngande då de vita sidorna bländar den tätsittande texten.
Och ändå kan ingen människa se det på mig,
utan orden måste alltid först komma från min egen mun.

Vem har viljan att berätta för en ny bekant att den är begränsad?
Kommer den personen då backa, tolka en norm eller bara nedvärdera?

Är det så konstigt då att en stor del av de människor jag träffat
under min ätstörningsbehandling burit på neuropsykiatriska funktionshinder?
En person var dyslektiker, en hade ADD 
då en annan var autist medan andra bar på Asperger.
Och alla dessa människor led även av någon slags ätstörning som pricken över i:et.

Jag vet inte allt, men kan ändå undra och fundera.
Kom tanken på vikten upp på ens huvud och vandlades om till ett kompenserande
för alla de saker som fick en att känna sig begränsad?
Ty det är på det sättet jag känner för det.
Det yttre "kompenserar" det som ger en känsla utav tomhet inombords,
samtidigt som det innerst inne inte har den funktionen.
Tomheten sitter kvar, och som skydd har en mur utav "falsk" självkänsla staplats upp.

I slutändan känner man sig hjälplös och som en sorglig varelse.
Eftersom en god tanke resulterade i någonting värre.


Nu när jag än sitter här vid datorn 21:37, känns det som om jag "flyter" på ett vis.
Att mina fötter inte båda står nere på jorden.
Under dagen har jag, bortsett från att ha dansat afrikansk dans, varit på ätstörningskliniken.
Annars har jag städat, bäddat rent, dammat av.
Jag dammsög i mitt rum så sent som då klockan var runt nio på kvällen.

Och allting... för att allt skall vara i ordning då jag vaknar upp av klockan på morgonen.
För att jag vet att ängslan kommer ta all min energi.
Ingenting får vara i vägen, inget annat heller får vara i vägen.
Som en liten fallskärm nästan... eftersom att jag vet att det kommer utmatta mig.

I våras blev jag utmattad av en heldag i veckan på universitetet.
Nu skall jag vara där från 9 till 17 varenda vardag.
Inte konstigt att jag vill hålla händerna för mitt ansikte...
det här kommer vända om mitt "lugna" liv upp och ner, haha!

Men samtidigt... är det nog nyttigt och för det bästa.
Bara faktumet att de två(eller rättare sagt 1,5) senaste åren varit de allra mest
turbulenta åren av mitt liv, har samtidigt gjort dem till de nyttigaste.
Jag har lärt mig, upplevt så mycket mer än under hela gymnasiet i sig.
Erfarenheter är nyttiga att ha, vare sig de är negativa eller goda
eftersom att de lär en att se på livet med en ny nyans för var gång.

Jag antar att det bästa är att endast dra ett djupt andetag och lägga sig i tid.
För att imorgon är det en ny dag.