Med fötterna på grunden

Igår fick jag syn på en blixt då jag tittade ut igenom balkongen.
Som landade på vårt garage och därmed slog ut internet,
vilket i sig hindrade mig ifrån att skriva på bloggen, haha.
Men saker och ting händer, och det kan ingen förhindra hur mycket den än har viljan till.

Faktum är att det kommit rätt så mycket i mina vägar under de senaste dagarna.
I onsdags exempelvis... hade jag min sista lektion av den nuvarande kursen innan min sluttentamen.
Eller rättare sagt flera stycken av dem då jag till skillnad från de resterande
får lov till att sitta tre dagar i efter varandra då min neuropsykiatriska diagnos ger mig den rättigheten.
Självfallet är det inte någonting att längta till, onsdag, torsdag, fredag, i lika med tentamen...
men ändå hellre tre kortare tider än att sitta två i ett streck.

När jag vaknade på morgonen i onsdags...
kändes det ganska tydligt att en del av mig tycktes vilja ligga kvar i sängen.
Sista dagen, sista dagen. För det mesta har alltid den dagen varit som en gyllende ändpunkt.
Denna dag kändes den dock som att ta tjuren i hornen.
Helt enkelt faktumet i sig, att behöva släppa taget om saker som man vill behålla för en bit.
Och det i sig känns så pass distant för att handla om just denna person,
vilken för det mesta i sitt liv inte direkt känt en ren längtan till skolan. Rent av innerst hat.

Ett år är en väldigt lång tid, fastän på en och samma gång väldigt kort.
Den tid som släpat efter en som om en tung kedja, tycks ha försvunnit med vinden.
Kanske är det eftersom att jag tycks ha vuxit så mycket som en ren människa
under denna tid, upplevt och utforskat det som jag förr inte ens nuddat vid.

--

[ur mitt klotterblock ifrån igår]

"Det tycks fortsatt vara svårt att greppa tag i realiteten.
Iår hade jag min allra sista "riktiga" lektion och nästa kommer
att ta plats i ett annat land, på andra sidan jorden.
För en dryg minut sedan satt jag i universitetsbiblioteket på den sidan där man har utsikten
över alla antingen rökande eller kaffedrickande studenter vid huvudingången,
just nu skriver jag detta bland just detta stim utav människor.
Ibland känner jag endast att jag måste ut ifrån studierna när jag ser människorna.
Plötsligt slår en ensamhet till vilken kväver en om man sitter kvar med blicken i boken.

Ett helt år utav studier alltså. Väldigt många förändringar.
Under den första tiden jag satte ned min fot inuti den södra byggnaden,
lät jag mig själv inse hur en kvävande panik kunde kännas som.
Att jag med kvicka steg ilade förbi, med förfäran över att kunna möta blickar
och därmed träffas av tanken på att de skulle "se igenom" mig.
Alla dessa måndagar som jag tillbringade den mesta av tiden med
att vandra igenom den långa "källarkorridoren" där knappt någon gick. Helvetet hade ett namn.

Nu... kan jag ta mina steg igenom den huvudledande korridoren.
Om jag känner mig bekväm i klädseln,
kan min blick tillåtas att faktiskt möta andras ännu främmande.
Jag betraktar dem och vad de har klätt på sig och låter mig inspireras av vad jag vill uppnå.
Det går, det ör möjligt att både andas in och ut.

Genom detta år har jag lärt mig att kunna vistas kring detta främmande hav utav liv,
ibland även umgås med ett större antal på en och samma gång.
Mina fötter tycks ha fått ett stadigt fäste och grundande i marken.
Och jag kan stå upp med en rak rygg."


--

--


Som vanligt satt min kalligrafilärare på en och samma
busshållplats som jag anlände till på onsdagarna.
Denna gång var det hon som kom fram till mig medan jag rotade igenom min väska efter mobilen.
Och som alltid började och talade vi endast japanska med varandra på bussen.
Det märktes att jag under den senaste tiden blivit mer flytande i talet efter alla
studier som jag ägnat inför sluttentamen hittills.

Ursäktandes att jag skulle gå in till studentkaféet för att handla en latte,
bugade jag farväl till henne än så länge medan jag satte mig på den vanliga
yttersta platsen på den naturgröna skinnsoffan i den ljusa lokalen. Klockan drygt kvart över.
Några fem minuter sedan anlände både M och J vinkandes.
En mellanlatte till mig, en liten kaffe samt två belgiska chokladbitar till M
där även vi satt och pratade på språket som vi studerade som om det vore naturligt 
tills innan klockan visade sig redan att ha blivit fem i nio.
Som om det hade varit vilken tidig morgon som helst,
men kanske var det därför det var en sådan fin sak i sig.

Allting tycktes falla på plats, från mitt fullkomligt tillfredsställda ansiktsuttryck
samman med slutna ögon när jag väl smakade på det första skummet.
Vilket i sig dessutom grodde ett smått melankoliskt frö djupt inombords.
Skulle detta vara den sista gången vi skulle göra på detta vis,
det som vuxit sig till att praktiskt taget bli en del av vad som gjorde livet mer levbart?
Detta var nog det första moment som jag känt att jag inte velat släppa taget om
studierna, bortsett från det enkilda faktumet att känna mig sysslolös under ett lov.

Alla tycktes att ha anlänt i aulan då vi väl kom dit.
Det kunde man se då varenda människa sedan länge tyckts ha bestämt sig för sin nedrotade plats
i en större salen med fönster ända upp mot taket.
Även "den där" personen satt på sin vanliga plats på andra sidan.
Vad som jag funnit som någonting så pass svårt i början, alla dessa antal utav människor
hade vuxit sig till att vara en del av mig själv. Alla var individuella varelser och inte ett stim.

Faktumet att den sista lektionen av dem alla dessutom skulle vara kalligrafin,
vilken jag alltid känt som närmast kändes som om det var smått symboliskt.
Dock kunde jag känna hur varmt det började kännas inuti mitt huvud,
stelt och alldeles krypande i min kropp, vilket jag kände till alltför väl.

Definitivt separationsångest, blandat med ängslan över att det plötsligt
inte fanns någonting emellan nuet och att flytta till Japan i höst längre.
Endast det ekande hålrummet utav tid. Med knutna nävar emot bordet satt jag och
intalade mig själv att jag inte fick börja få rodnader i mitt ansikte.
Inte fick börja fälla tårar. Men hur kunde allting plötsligt ha blivit så pass svårt?
Fastän det var min styrka att skriva, tycktes det bli fel åter och åter efter ett misstag
som om jag var en konståkerska som fallit en gång under sitt nummer.
Kunde inte någon vänlig människa stanna tiden.

Mot lektionens slut kom studierektorn in i salen, vilket läraren redan påmint oss om.
Varje år var den en person var ifrån de två grupperna som skulle
utses till bästa elev på kalligrafi och kanjikunskap och från och med att jag fått
höra om det för en vecka sedan hade det varit på mitt sinne dagligen.
Tvungen att släppa ned pennan, lutades mitt huvud tungt emot händerna. Det var varmt.

"Ja, det är väldigt många som varit duktiga i år.
Men det är ju en person som verkligen ansträngt sig mycket mer än de andra~",

"... och den som är utsedd till år 2011s... ---toria R---"

-"...s... sade han, var det mitt namn som jag hörde precis...?"

Handen lyftes ned ifrån mitt huvud och applåder hördes kring den hela aulan.
Blicken spred sig ut omkring mig. Applåderna var riktade emot mitt håll.
Det var mig. Jag var den som alla dessa människor, dessa individer applåderade åt.
Utan att veta om jag skulle resa mig upp och gå fram eller inte, tittade jag mot studierektorn.
Det var meningen att jag skulle komma fram dit och med all fokus på att inte falla
och med intalandet om att inte vara röd i ansiktet, vandrade jag fram förbi de alla.

"Med en viss risk för att den kanske är lite stor för dig...",

drog han fram ut ur en platspåse en t-shirt med ett tryck,
föreställandes min japanska kalligrafilärarinna klädd i en kimono.
Hon själv kom fram med sitt leende och omfamnade mig med
orden att jag verkligen gjort ifrån mig bra med studierna.

Efteråt möttes jag av gratulationer ifrån de andra studenterna när jag där framme
skulle tacka henne för ett fint år tillsammans på japanska.

"Du får verkligen höra av dig till mig då du är i Japan".

Det var den första gången som en lärare bett mig om
den tjänsten och jag log tillbaka med ordet "självklart".
Livet är synnerligen en rubriks kub i sig, ty man kan vrida och vända åt alla håll som går.
För ett år sedan hade jag aldrig kunnat se detta med mina egna ögon.
Just faktumet att jag fann skrivandet som ett rent frustrerande helvete i höstas
berättar för mig att man faktiskt kan förändra ting så länge som man ger sitt allt.

Att få den där utnämningen... var som att få en stämplad dokumentation på att
jag givit mitt bästa och i slutändan fått en bekräftelse på det hela.
Att jag vid studenten fick ta emot skolans kulturpris med inriktning på bild
inför alla andra examenstagande var stort i sig,
fast på en och samma gång var det just den ansträngningen som nästan tog mitt liv.
Denna gjorde jag med meningen att hitta tillbaka till mig själv,
till skillnad från den tidiga då jag i slutändan förlorat detsamma.




Kommentarer
Postat av: Mimmi

Dom är nog gratis ;D Ne nu ska vi va snälla, :P

2011-05-14 @ 03:28:32
URL: http://kiminostyle.blogg.se/
Postat av: Mia

Grattis fina du!

Jag följer bloggen din men kommenterar inte så ofta. Du förtjänade verkligen den där, jag har sällan läst om en människa som kämpat så mycket som du gör. Du är BRA helt enkelt!

Kram Mia

Postat av: michaela

grattis!! håller med hon som kommenterat innan: du om någon förtjänade det här, så som du verkar ha kämpat <3

2011-05-14 @ 19:54:18
URL: http://understarlight.blogg.se/
Postat av: Mia

Hoppas att du får en fin dag och att allt går bra!

Kram Mia

Postat av: MATILDA ROSQVIST 14 ÅR

fin bild =)

2011-05-22 @ 10:47:26
URL: http://matildays.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0