pigment

Ett moment innan hade jag fått reda på ifrån min såkallade vän att hon inte kunde ses idag.
Medan jag stod där och väntade. Efter att ha skickat ett sms till henne och sedan fått ett
som hon skickat ifrån sin syster där hon berättade att hon inte hade pengarna på sin mobil.
Samman med frågan ifall jag inte sett hennes mejl. Det hade inte kommit något mejl vad jag såg.

Det är sådana här dagar som är av de allra tydligaste exemplen på hur en dag som står
stadigt upp på fötterna, med en motvind kan blåsas omkull ned i backen.
Ibland när jag möts utav dessa, grips jag utav en stark ångest i form av panik.
Med inte en blottaste aning om vad att ta mig till, den impulsiva forsen utav
känslor vilken innerst inne vill tvinga mig till att gråta ibland alla omkretsande människor.
De kan ändå inte känna vad jag känner, de vandrar ju för guds skull med en riktning...


Medan jag gick längs den avlånga längan utav byggnader i alla slags toner utav kräm,
kunde jag känna solen hålla sin varma hand om min rygg.
Vad som tycktes tynga ned mina steg som allra mest kunde inte fingret sättas på.
Motvinden från ett moment innan denna stund,
eller faktumet att min äldre syster skulle flytta ned till Göteborg i början av juni.
Det enda som är, var säkert är att ett motstånd sällan kommer på egen hand.
Det andra, att ängslan alltid finns över vad som skall komma härnäst.

Dyrt må det ha varit, fast på samma gång kanske var jag i behovet
av att kunna unna mig själv någonting lite dyrare för själen.
Det finns det som är nyttigt för kroppen, sedan det som är nyttigt för själen.
Mörk choklad för till dem båda, chokladmousse till det senare.
Vad som är viktigast av allting, är att själen själv inte glöms bort.
Ty vad är man om det inte finns en varm, levande själ djupt inom en.


svarade hon samman med sin självklara ton på rösten
simultant med att hon vände sin blick om en aning.
Som gott förväntat visade min dåliga tendens genom att fastän ett starkt motstånd från topp till tå,
visades ett tillbakadraget leende på mina läppar utan nervositet.
Och som alltid... skulle det slå mig tillbaka.


På någon dryg sekund hade nervositeten omvandlats till en dömd spegelbild.
Hon, av alla människor kring mig, yttrade de där orden. Hon.
Hon som i alla fall visste vad hon pratat om när det kom till ätstörningar,
den människan som varit sjuk innan mig och vid ett tillfälle skällt ut mig med
meningen om att det nu fick vara nog när jag låg ned som lägst.

Plötsligt slog tanken mig, om att just det var fallet... skulle jag vara tillbaka igen.
Sitta där på ätstörningsklinikens soffa i allrummet, sitta tillsammans med dessa människor
och väga upp min mat på min tallriksvåg. Det eller en frihet.


När vi inte pratades vid, då våra blickar inte tycktes möta... betraktade jag mina handleder.
Rörde vid med fingertopparna, greppade kring med ett löst grepp.
Jag var smal, var jag smal, vad var ärlighet, vad var sanning...
kunde inte bara någon vänlig själv berätta för mig vad som var fallet?


Mitt i allt, tycktes mitt sinne endast virra runt i cirklar. Utan något som helst mål i sikte.



Uppfattningen av tiden som går verkar endast bli alltmer förvriden inifrån mitt perspektiv.
Ännu har inte en vecka vandrat förbi, och nu känns det som om två stycken av dem.
Fyra månader tills jag sätter mig ned på flygplanet till den andra sidan av jordklotet,
detta kommer att bli ett lå~ngt lov för min del, haha.