Utskrivna ord
När jag i söndags tillsammans med min mamma satt och tittade på programmet "Det blir bättre"
där Linda Lampenius talade ut om sina ätstörningar, kändes det smått blottande.
På sätt och vis åt de båda riktningarna och laddningarna.
Att någon annan utifrån samma perspektiv som mig berättade "för henne"(min mamma)
så att inte vartenda tabubelagt ord behövde komma ifrån min mun...
samtidigt som orden hon nämnde om ortorexin faktiskt kändes blottande för mig.
Någon dragit bort det enda täcke jag hade att täcka min kropp med.
Mitt i allt satt jag där och hade förnekande tankar som att
där Linda Lampenius talade ut om sina ätstörningar, kändes det smått blottande.
På sätt och vis åt de båda riktningarna och laddningarna.
Att någon annan utifrån samma perspektiv som mig berättade "för henne"(min mamma)
så att inte vartenda tabubelagt ord behövde komma ifrån min mun...
samtidigt som orden hon nämnde om ortorexin faktiskt kändes blottande för mig.
Någon dragit bort det enda täcke jag hade att täcka min kropp med.
Mitt i allt satt jag där och hade förnekande tankar som att
-"Vadå, bara för att jag tar så lite pasta behöver jag inte vara ortorektiker,
bara för att jag skjutsar undan det som innehåller för mycket kolhydrater i form av socker
behöver jag inte... behöver... inte..."-
bara för att jag skjutsar undan det som innehåller för mycket kolhydrater i form av socker
behöver jag inte... behöver... inte..."-
Plötsligt var man inte så riktigt självsäker längre.
Utan en enda tanke på sorg eller dylikt, utan medvetenheten i hand, rann det en tår nedför kinden.
Så fort som programmet hade slutat, gick jag utan ord upp till mitt rum och började skriva.
Kort därefter kom min mamma och följandes en stunds tystnad kom frågan.
Någon minut senare hade jag berättat om hur jag skrivit av mig genom mina bloggar,
som alla de varit tvungna att tas bort då dessa upptäckts av någon behandlare.
Det hanns inte sägas alltför mycket innan hon var tvungen att ta ut hunden på en promenad.
Momenten som ytterdörren hade stängts igen, kom det utav en ren reflex att jag ställde mig upp
och tryckte ned de tangenter som behövdes för att skriva ut
texten som jag jag skrivit i inlägget innan detta.
Just när hon kom tillbaka, hade det precis blivit färdigt utskrivet.
Min högra hand räckte över det till henne.
När hon precis skulle vända det om för att läsa, ryckte jag till,
Hon gick ned ifrån mitt rum och efter det hörde jag inte så mycket ljud komma nedifrån trapporna.
Kort därefter, då jag precis hunnit greppa tag i min eltandborste, stod hon framför mig.
Utan en enda tanke på sorg eller dylikt, utan medvetenheten i hand, rann det en tår nedför kinden.
Så fort som programmet hade slutat, gick jag utan ord upp till mitt rum och började skriva.
Kort därefter kom min mamma och följandes en stunds tystnad kom frågan.
"Vad tyckte du om programmet då?"
"..."
"... det var väldigt strongt gjort av henne, att berätta om det där.
Det är nog inte så många som har modet till det"
"... jag skulle kunna göra det"
"Skulle du?"
"Enkelt"
"..."
"... det var väldigt strongt gjort av henne, att berätta om det där.
Det är nog inte så många som har modet till det"
"... jag skulle kunna göra det"
"Skulle du?"
"Enkelt"
Någon minut senare hade jag berättat om hur jag skrivit av mig genom mina bloggar,
som alla de varit tvungna att tas bort då dessa upptäckts av någon behandlare.
Det hanns inte sägas alltför mycket innan hon var tvungen att ta ut hunden på en promenad.
Momenten som ytterdörren hade stängts igen, kom det utav en ren reflex att jag ställde mig upp
och tryckte ned de tangenter som behövdes för att skriva ut
texten som jag jag skrivit i inlägget innan detta.
Just när hon kom tillbaka, hade det precis blivit färdigt utskrivet.
"Vad är det där för något pappersark?"
Min högra hand räckte över det till henne.
När hon precis skulle vända det om för att läsa, ryckte jag till,
"Läs det inte nu. Läs det sedan"
Hon gick ned ifrån mitt rum och efter det hörde jag inte så mycket ljud komma nedifrån trapporna.
Kort därefter, då jag precis hunnit greppa tag i min eltandborste, stod hon framför mig.
"När skrev du det här? Är det från något år sedan?"
"Igår"
"Varför skulle du skriva något sådant igår?"
"Därför att får man någonting på sitt huvud, skall man skriva ned det direkt.
Man minns inte allting en dag senare"
"..."
"Skriver jag bra?"
"Du skriver helt fantastiskt och rörande"
"Igår"
"Varför skulle du skriva något sådant igår?"
"Därför att får man någonting på sitt huvud, skall man skriva ned det direkt.
Man minns inte allting en dag senare"
"..."
"Skriver jag bra?"
"Du skriver helt fantastiskt och rörande"
Kommentarer
Postat av: Rebecca
Sv: hahaha det gör det faktiskt, nu när du säger det ^^
Postat av: Malin;
Åh, hon har rätt, så oerhört rätt!
Lova att ALDRIG sluta skriva! <3
Postat av: camilla
Jag såg också det programmet, blev helt rörd!
Ha en bra dag :)
Trackback
