pigment

Ibland undrar jag hur det skulle vara att träffas med min egen spegelbild på gatan.
Betrakta och lägga märke till vad intrycket har att erbjuda.
Skulle den där människan eka utav tomhet i ögonen, eller uttrycka ren och skär värme.
Skulle hon uttrycka viljan till närhet, eller rent av reflektera bort det som kommer henne nära,
samman med en rädsla för att falla ihop utav de sprickorna kommandes ifrån hörnen.

Vissa dagar, kan jag känna hur mina fötter tycks ha grundat fäste i vad de trycker emot.
Andra... tycks allting omkring sväva en omkring utan att stanna till.
Under detta moment kretsar det sig allt närmare det andra alternativet.
Plötsligt, finns det en ekande röst kommandes ifrån det djupa inre,
beende om att endast få huka ihop sig på marken och skrika utav en ren och skär desperation.
Varför tycks inte allting stanna till. Varför känns det som om ting glider ut ur ens grepp.




De senaste dagarna, den senaste veckan har jag praktiskt taget inte haft någon frihet alls.
Från att stå där utanför universitetets glasdörrar till sitt bibliotek väntandes
tillsammans med resterande med troligen ordet "tentamen" ekandes inuti sina huvuden,
till att springa till den bästa fönsterplatsen och praktiskt taget leva där tills eftermiddagsmål.

Onsdag, torsdag, fredag, var i lika med antalet tentor som jag hade att blicka fram emot,
så gott om motivation hade jag i mitt baggage i alla fall.
Till skillnad från under mitt projektarbete skulle detta endast handla om en veckas tid,
så tid till att rasa i vikt låg nog inte på schemat... även fast jag dock blev en aning påverkad.
Minskade på mina mellanmål, endast en latte på förmiddagen till skillnad från
under den tiden som jag levde tillsammans med ett matschema hand i hand.
Fullkomligt påfrestad som ett arg bi när tanken på att ha suttit stilla
med en bok framför mig i sex timmar på en dag.
Och detta fastän det var ungefär lika länge som en vanlig dag på gymnasiet.
Kanske blir det hela så pass laddat då det är mitt val att sitta där och sitta kvar.

"En vecka, en vecka" har jag fått intala mig själv,
praktiskt taget exakt samma sak som då jag upprepade orden
"Fem sekunder, fem sekunder" det första tillfället som jag satt uppe på Fritt Falls topp.

Huvudsaken var, är att i slutändan kunna med en ren och klar ärlighet
säga att jag i alla fall gjorde mitt bästa.
I andra ord exakt samma tankesätt som jag hade under gymnasiet och
rasade nedåt på alla sätt och vis. Att det handlade om endast en vecka gjorde det tillåtet.
Och nu när det nästan är i slutändan kan jag medge att jag är lite stolt över mig själv,
vilket är en liten framgång i sig för att vara jag.
Om man bortser ifrån att jag kan ha skrivit fel partikel någonstans
kan det bli högsta betyg på dagens tentamen♥~     

Morgondagens tentamen: kanji(kinesiska tecken och dessutom min styrka) samt kalligrafi
Fredagens tentamen: --s helvetiska grammatik med "svenska" satsdelar och kompaniet...


På sätt och vis skall det bli som om himmelskt att kunna få koppla av,
samtidigt som det kommer kännas underligt att inte ha tvång till någonting synnerligt.
Jag antar att sommaren får lov att användas till att öka mitt självförtroende
även fast det kanske är den värsta tänkbara tiden med strand och bad, haha.
Läsa alla möjliga slags tidningar och böcker, uppdatera mig själv,
komma igång med att sätta upp nya håruppsättningar och dylikt...
allt så att jag i höst kan komma till det annorlunda landet och
inte känna att det är någonting som jag behöver öva på.
Eftersom att det skall jag kunna då.
Stå på mina egna fötter, utan att titta ned på dem ett dugg.