pigment

Ögonen svider, mitt huvud känns som ett ton utav sten.
Jag minns inte det senaste tillfället jag känt en sådan tyngd när väckarklockan ringde under en morgon.
Kanske inte så pass konstigt ändå. Mycket ting att ta in och ge ett försök till att smälta ned.
Fastän jag igår var medveten om att dagen efter skulle vara en tidigt morgon,
fanns varken motivationen eller längtan till att gå till sängs.
Allt som tycktes komma mig förbi var att stirra emot datorskärmen,
med inte ett gnutta djup, värme på insidan av mina ögon. En ren, ekande tomhet.
Vid vissa moment rörde jag inte på mig alls, ibland föll tårarna av sig själva.
Dessa ting hand i hand med tankarna om att det inte skulle vara på riktigt.
Dumma, lilla flicka, är du så otroligt naiv. Det kan inte, kan inte vara... sant.

Jag antar att det är på detta vis som min kropp reagerar på sådant.
För att unna någon positivt tanke, har i alla fall inte min mage brutit ihop vilket hänt alltför ofta förr.
Istället kunde jag endast känna att koffein var ett tvång för att klara av dagens lektion,
vilken som tur är bara skulle vara kanji- och kalligrafilektionen.
Den, vilken jag gott verkar vara den enda i kursen som "längtar" till.
På sätt och vis är det som om alla dessa mängder utav detaljer och linjer
smått för mig borta från det som annars övermannar sinnet i negativ betoning.


Men. Till min överraskning berättade vår japanska lärarinna om att under lektionen nästa onsdag,
den sista av dem alla innan sluttentamen, skulle hon dela ut ett såkallat pris
till den som briljerat mest med skrivandet av de kinesiska tecknen.
Hur vet jag inte, men djupt inombords låg det en övertygan om att jag själv skulle vara denna
då det alltid varit jag själv som grävt mig ned i det ämnet. Alltid räckt upp handen med lycka.

Skulle det hända... skulle troligtvis något av mina inre "sår" läka ihop en aning,
ty då skulle det vara ett faktum att jag ansträngt mig och fått någonting av det.
Ifall det skulle vara fallet, skulle min blick med lättsammare tankar vända sig
framåt istället för att betrakta vad som står kvar bakom min rygg.


Det blev ingen onsdagsyoga för min del denna dag
då min reserverade energi inte tycktes befinna sig på en lagom nivå.
Dock får jag försöka att betrakta det med en positiv laddning istället
för att endast lägga fokusen på att jag inte rört på mig det där extra.
Jag tränade i måndags. Har en sluttentamen om exakt två veckor
och lusten att få en flera månader lång nackspärr på grund av heldagar
utav studier inför en tentamen ligger mig inte direkt nära hjärtat...

Förhoppningsvis endast två veckor till, utan en omtagen tentamen.
Sedan en ledig sommar att kunna andas ut under, förhoppningsvis kunna hitta och bära
en bikini utan att ångesten tar över fullkomligt.
Lära mig laga mat, förbereda alla möjliga ting, samt studera mig igenom två hela böcker
med kinesiska tecken på egen hand innan jag flyttar till ett helt nytt land under hösten.


Och som pricken över i:et, har jag rätt så mycket bestämt mig för en sak.
När tiden kommer att finnas, kommer jag att börja skriva en bok.
Om allting, om alla möjliga svårigheter och hinder som jag löpt emot
men ändå ställt mig upp på mina två ben efter konfrontationen.
Praktiskt taget sammanställa alla dessa tre olika bloggar,
dagböcker som jag skrivit under de senaste åren för att få människor att se, förstå.

Att hålla för det ena ögat med handen, och betrakta en annan vy med det andra.