pigment

"Den var precis som jag hade tänkt mig, känslan som jag skulle
känna när jag anlände till universitetsområdet i morse.
Hur det slog mig att ingen utav dessa människor skulle vara kvar.
Då jag satt mig ned på kaféet för att studera inför min tentamen in i sista sekund
var det inte en enda själ där inne bortsett ifrån personalen som satt ätandes.

En nektarin i min väska, samt den lilla Lindtchokladen med mintsmak
som jag handlat för att ha som en räddare i nöden ifall blodsockret skulle svika
efter att ha sett hur M alltid handlat två praliner till sitt vardagliga morgonkaffe.
Nu fanns det bara jag kvar där, tillsammans med chokladen.
Jag betraktade den en stund i tystnad. Utan någonting att fylla mina tankar med.

-"En räddare i nöden... jag som hade köpt den som ett stöd under studiera
och nu har alla dessa lektioner redan tagit slut"-

Djupt inombords satt den där personen som ville äta den inför den sista tentamen
som om det skulle vara alldeles symboliskt då jag ansträngt mig in i sista sekund.
För att inte säga att den vidriga grammatiken utan tvekan
skulle innebära huvudet ned i bordsskivan efter ett tag.
Varför tycktes allting som jag efter möda och besvär
vant mig vid alltid ta slut vid något kommande tillfälle?

Fastän allting inombords ekade att det var ett fullkomligt vansinne att äta en bit choklad,
vilken inte ens nådde de åtråvärda 70 procenten, under en förmiddag,
bet jag ihop läppen medan händerna vecklade upp pappershörnen.
Javisst, det var en ren symbolik i sig.
Så som den lilla oskyldiga chokladen blivit alldeles missformad efter
tillbringade dagar i det yttersta facket under de soligaste dagarna.
Den var som jag in i det djupaste. Mycket ansträngande, mycket motgångar...
men ändå vid livet i slutändan. Skulle jag äta chokladen vid något tillfälle,
skulle det vara vid detta moment. Annars skulle det helt enkelt vara fel."


Det som står ovan skrev jag i förrgår, och av någon orsak tycktes jag inte kunna fortsätta
med skrivandet av det inlägget, utan endast tryckte på utkast-knappen i dess plats.
Det fungerade inte utan kunde endast ta stopp.
Mitt sinne, mina händer tycktes inte kunna röra på sig mer.
Istället fanns inte viljan till att göra någonting alls att jag helt enkelt vandrade därifrån.

Känslan av att allting, alla faktum slagit emot en som en enda övermannande motvind,
vilken fått en att falla ned på sängen. En sandstorm,
vilken om man reser sig upp kommer att slå till emot ens ögon, ens öron.
Kanske är det därför man vill hålla för båda dessa.
Har inte suttit och skrivit någonting alls sedan i fredags,
varken inlägg eller i min orangea dagbok.
Ty ångesten har suttit och vilat på mina axlar under den hela tiden.


Vad som får ställas in på fokus under detta moment är att inte låta ordet
"sommar" stiga mig över huvudet och ge mig kallsup.
Det visste jag djupt inombords ögonblicket jag stängde igen
dörren till den senaste universitetsbyggnaden bakom mig.
Ut, människa. Ut, och utforska allting som finns omkring dig
nu när tiden inte kommer att vara en bristvara. Lev och andas all slags luft.

Direkt efter att jag tagit min tentamen åkte jag för att fika tillsammans med en bekant
och fick sällskapet av en bit krusbärspaj, samt en sojalatte.

Och under gårdagen tog jag mitt eget initiativ till att åka och titta
på Konstfacks vårutställning, vilket jag inte ångrar det minsta.
Det påminde mig om det japanska dramat ハチミツとクローバ(Honey & Clover)
där huvudpersonerna faktiskt är konststudenter vilka gjorde verk uppåt taket.
Mitt i allt kom den svaga längtan till att hålla en pensel i handen igen
fastän det sista försöket till det slutade med att slog sönder tavelduken utav en ren
desperation då känslorna ifrån mitt projektarbete damp ned längs ryggraden.

Sedan får jag väl själv göra mitt bästa när jag har motivationen till att lära mig
att skriva uppåt 500 kinesiska tecken inför hösten.