pigment

"Vad är det som får människor att falla tillbaka, vad är det som får deras sinnen att uttrycka ren rädsla.

Vad är i ren allmänhet rädsla?

Jag finner att jag har upplevt den i sin som allra mest fullständiga form. Känslan av att inte kunna, inte våga greppa sig fast i någonting som ens omgivning har att erbjuda, på en och samma gång som tilliten till ens eget själv och ego inte tycks existera. Att man tycks löpa runt utan att kunna känna av en konkret grund att gräva ned tårna i, pressa ned fotsulorna ovanpå. Dessa moment när det är ett faktum att knappt modet till att dra av sig den långärmade tröjan tycks finnas till då visionen av att nyckelbenet skall bryta sig itu i två sveper sig förbi innanför ögonlocken.

Att min mentala hälsa inte befunnit sig på topp brukade jag inte finna som en källa till oro. Inte alls. Ty det hade både min kropp och mitt sinne vuxit sig vana till. Faktum var att jag inte ens kunde tänka mig själv utan ett nedsänkt mående. Utan en depression skulle jag inte vara någon. Jag skulle inte ha någon identitet alls, och det är då… som uppgivenheten mitt i allt färgade mina vyer grå. Vad det än som ögonen låter sig själva betrakta tycks vara täckt av det där grådaskiga lagret. Om värre dagar svart och vitt. Om de allra värsta dagarna, hand i hand med väggar som attraheras för att sedan kollapsa emot en.

Folk tänker troligtvis dessvärre inte alltid på vad som egentligen kan kallas för ett självskadande beteende. Det hade inte jag unnat alltför mycket åt heller, förrän momentet kuratorn bad mig att sluta skada mig själv då jag utan en medveten tanke grävt ned naglarna i mina knän.

”Varför gör du på detta vis?”,

hade hon frågat med pekfingret pekande emot mina då utsträckta fingrar.

”Därför att det håller mig närvarande, så att jag inte sluter in mig så pass mycket att det inte går att ta mig utanför min inre mur.”"

----