Regn

Det finns en sak som jag definitivt och utan tvekan älskar, och det är regn.
Att behöva vandra en långpromenad utan sällskapet av ett paraply må vara en pärs i sig,
men det finns ingenting bättre än att sitta inomhus och höra det smattrande ljudet på fönstren.
Bortsett ifrån de dagarna då stormar utav snö härjar omkring en,
är det endast under dagarna med regn som jag knappt kan känna av den "klaustrofobiska" ångesten.
Ingen vill frivilligt ut och blöta ned sig i onödan, inklusive en själv.

Och det är då som jag verkligen tycks kunna koppla av samtidigt som
jag praktiskt taget sitter ned under den mesta av tiden.
Allting är tillåtet, ty regnet tycks ge tillåtelsen till det.

De senaste dagarna har varit rätt så bra och lugna för min del,
kanske det på grund av regnet och de alltmer täta molnen.
En latte tycks smaka, värma mer på samma gång som den tycks räcka längre.
Mitt i allt skulle man vilja bo på sitt stammisfik och leva tillsammans med boken...
vilket i sig kan beskriva gårdagen då jag satt och läste i två timmar på il caffe, haha.

Som yngre fann jag inget som helst intresse för att läsa en rad efter en annan,
under min längsta vikt kunde jag inte läsa alls då näringsbristen
fick det att ta tio minuter att läsa en enda sida på samma gång som ting knappt absorberades.
Och nu satt jag där och kände en nästan kärleksfull vänskap till "Kafka på stranden".
Det är sådana ting som på sätt och vis kan få mig att känna så tillfredsställd och levande.
Då saker och ting, vilka inte tyckts existera låter sig slå in min tillvaro i omslagspapper.

-"Ja, du får välja vad du vill till din sojalatte, Victoria"
"Det som de omkring dig förtär sig på, kan lika gärna också du utforska"-...

... vilket snart kanske kommer bli en ironi i sig.
Ifall min äldre systers ord visar sig stämma in i klangen.
Vad kommer då att hända under onsdagen nästa vecka, kommer människorna åter igen
att slå fast att frukosten kommer att intas på en ätstörningsklinik klockan 8 på morgonen?
Räcka över en tallriksvåg i violetta färgtoner, skriva ut ett matschema?
Berätta att jag inte längre får välja vad jag vill till min sojalatte?

Mitt i allt balklänningletande tillsammans med min mamma i den lilla vintageaffären
på Kungsholmen idag... såg jag ett par med slanka, smala ben i min spegelbild.
Bortsett ifrån den gamla Palmgrensväskan som hölls i ett stadigt grepp inuti min famn,
tycktes allting annat släppas taget om medan min kropp vred sig åt olika håll.
På en och samma gång som en aning självförtroende visade sig, drogs två olika tankar.
Den första med frågeställandet om varför olika speglar visade olika bilder,
medan den andra skrev upp ordet "behandling" i stora versaler.

Det är nästan tragiskt hur en sådan positiv känsla inom ett kort varsel
kan tas och falla ned i "kanske"-korgen.
Ingenting går på garanti, inget tycks kunna slås fast säkert.
Det ena momentet kunde jag pladdra på som om jag hade vingar, fylld av en kraft.
Momentet strax efter... ville orden stanna kvar inombords. Som om det regnade.

Men till min lycka följde i alla fall Palmgrensväskan ifrån sjuttiotalet med mig ut ifrån
affären inuti plastpåsen i min famn. Lyfte min hand upp den framför mitt ansikte,
kunde jag åtminstone under stunden känna en lättad tyngd lyftas ifrån mina axlar.
Lagom stor nog för att ha utrymme för ett skissblock i sommar, plats för mitt allt.
Tanken på den tillsammans med den randiga kjolen jag köpt på American Apparel
dagen innan kunde tillsammans sudda bort de allra flesta molnen framför mina ögon.

Dagen i stan fick avslutas med en riktigt fin sojalatte, för vanlighetens skull,
samt en slags marrängbakelse med smak av choklad och hallon, min smak~

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0