Att varken vilja gå upp eller ned
"Vad tror du, mamma? Överstiger det här?"
Hon såg på mig med de där ögonen, vilket också var aningen förväntat.
Näst intill, ifall inte varenda gång, jag gjort i ordning en av mina fria frukostar
eller mellanmål... frågade jag alltid henne.
Bara för att vara säker... för att inte vela... ingenting fel med det.
Och ändå så var ju detta för guds skull vad jag inte skulle göra.
Det handlade bara om att velandet höll mig stående på tårna.
Frågandet om jag gjorde rätt- eller felaktigt fick mig att backa fram och tillbaka.
"Du frågar mig varenda dag, Victoria"
"... ahaha, ville bara vara säker"
"Var det inte du som var rädd för att gå ned?"
"Jo, men självklart vill jag inte bli av med mina fria alternativ!
Men det är ändå värre att överstiga. Värre att gå upp"
"Tror du ärligt talat att du överstiger med det där,
att du kommer ha gått upp i vikt...?"
"..."
("Oh, geez...")
"Tro mig, det har du inte.
Du har rättare sagt gått ned i vikt"
("-O-ooh...~!!")
"...v-vad då, hur kan du se det i så fall??"
"... ahaha, ville bara vara säker"
"Var det inte du som var rädd för att gå ned?"
"Jo, men självklart vill jag inte bli av med mina fria alternativ!
Men det är ändå värre att överstiga. Värre att gå upp"
"Tror du ärligt talat att du överstiger med det där,
att du kommer ha gått upp i vikt...?"
"..."
("Oh, geez...")
"Tro mig, det har du inte.
Du har rättare sagt gått ned i vikt"
("-O-ooh...~!!")
"...v-vad då, hur kan du se det i så fall??"
Svaret är nej, jag hade inte ställt mig på vågen.
Rättare sagt, jag hade inte ens satt ned min fot på den i toalettrummet
sedan jag började min behandling. Bara behandlarnas dolda våg.
Att gå ned i vikt var i självfallet knappast en god sak,
men ändå så kände jag ett uns av den där fantastiska euforin inombords.
Kanske var det, om sådant var fallet, därför jag känt mig en aning slankare
och mer nöjd med kroppen de senaste dagarna.
"Jag vet inte, kände bara på mig det"
"M-men mina frukostar har ju varit riktigt bra...!
Och sedan har jag inte hoppat över mina mål heller-"
"-Men du äter för lite på tallriken, jämfört med förut"
"M-men mina frukostar har ju varit riktigt bra...!
Och sedan har jag inte hoppat över mina mål heller-"
"-Men du äter för lite på tallriken, jämfört med förut"
Medan hon vänt sig om och gått ut från köket, stod jag kvar.
Detta var antingen ultra eller uselt. Troligen det andra alternativet.
---
---
---
Jag hade gått som om på nålar hela kvällen innan jag skulle till kliniken
för att ha samtal med en behandlare dagen efteråt.
Mellanmålet hade jag gjort fint och noggrant med mina favoritsmaker
som om det var det sista jag skulle äta.
På ett vis var jag övertygad om att mina alternativ skulle ryka...
"Så... hade jag gått ned, eller?"
"Sådant skall vi inte diskutera om under samtal, Victoria"
"M-men... min behandlare sade att om jag gått ned för mycket,
skulle mina alternativ ryka..."
("Dumma, korkade Victoria...! Varför påminnde du ens om det...??")
"Mmhm... men jag vet inte.
Jag kan ju inte se vad du vägde innan dess"
"Sådant skall vi inte diskutera om under samtal, Victoria"
"M-men... min behandlare sade att om jag gått ned för mycket,
skulle mina alternativ ryka..."
("Dumma, korkade Victoria...! Varför påminnde du ens om det...??")
"Mmhm... men jag vet inte.
Jag kan ju inte se vad du vägde innan dess"
... så jag klarade mig helskinnad därifrån. Med alternativen kvar.
Det ögonblicket(i tisdags) hade jag lusten att hoppa upp med armarna i luften.
Kommentarer
Trackback
