pigment

På ett vis är sommaren som en enda stor ask med Alladin för mig.
Det finns dessa glimtar utav ljus, som sätter färg på tillvaron,
tills det resterande dunkla övermannar och blockerar det hela.

Solen är framme, hettan så pass varm att jackan ens inte borde finnas till.
Man ler mer eftersom att den blomstrande omgivningen smittar av sig.
Kylan utifrån kan inte längre gripa tag i en.

... och det är det som på ett sätt är som allra värst.
Orken finns inte till att dölja med lager utav plagg.
Allt fokus ligger på kroppen, allas kroppar.
Bikinisäsong, bantning till summer 2010.
Solbruna ben med resterande.

Utmanandet och självplågan att alltid behöva "blotta" sig.
Varför är ingenting gratis, varför kan solbrännan inte ha realisation.

Innerst inne kan jag förstå varför så många människor mår sämre under sommartiden,
medan andra räknar dagarna året om till den första lovdagen.
Alla krav har inte längre något att dölja sig emellan,
allt finns inte längre att ta vägen till längre.
Vare sig det handlar om samtalsperson, psykolog eller vad som helst...
så tar de alla ledigt någon gång. Det är humant. Allas rätt.

Och ändå så förbannar man sig något över faktumet.
Som om det bara var så "perfekt", att det skulle hända en själv förstås.
När det är fritid för en gångs skull,
medföljer också tvånget över att det nu måste hittas på och göras saker.
Nu finns tiden, slösa inte bort tiden.

Därför får jag alltid ångest av att sitta vid datorn under dagen,
för att jag ändå skall göra det på kvällen, då det är mörkt utomhus...
medan det i slutändan endast resulterar i att tiden gått alltför snabbt, att det är för sent.
Därför går jag näst intill var dag upp sju, strax över det
- för att hinna med saker som egentligen inte är måste.

Stressen verkar aldrig lämna mitt huvud i fred.
Första årets sommar under gymnasiet steg allting mig åt det, minns jag.
Det tog 4-6 timmar att enbart somna, för att sedan sova endast 2-3 timmar under natten.
Känslan av att ligga i timtal och bara vandra med blicken på taket
kunde gått och väl driva mig till vansinne. Som värst vågade jag inte ens sova längre.

Dessa dagar är det något annorlunda iallafall.
Jag kan sova, jag kan somna efter kanske en halvtimme.
Men ändå kan jag aldrig finna ro inombords.
En stark ångest vandrar med mina steg bara jag är hemma en dag.
Som får mig att känna en sådan kväljande känsla,
som sinar min hunger och vilja att sitta ned.
Enbart tanken att jag gått upp i vikt längs min behandling är det värsta av allting.
Det vrider mina innehåll, saken som kallas för "kropp" får mig att vilja spy.

Att se andras långa, stuprörsben får mina steg att vilja vända om.
Ett sådant missfoster borde inte få visa sig bland folk.
För guds skull, varför säger behandlarna att jag ser normal ut,
då inte ens mina egna ögon kan tolka det?

Varför kan jag aldrig få vara något tillfrids med
vad jag är tvungen att leva och andas med?