Fängslan

På ett sätt är det så underligt.

Ju mer ansvar jag får, desto fler saker kommer tillbaka.
Tankar, tvång... sådant som egentligen inte skall finnas där.
Dessa inre argumentationer emot varandra om vad som är bäst,
vad som är nyttigast och främst för kroppen.
På ett vis känns det så blottande patetiskt.

Dagens velan mellan vilka torkade bär jag skulle ha i frukosten,
slutade sedan som en vandrande ångest över vilket än beslutet varit.
Jag blir aldrig nöjd. Jag kan känna det, som om det kunde röras vid.
Viljan att bara lägga mig ned på min säng med blicken riktad mot väggen,
stöts emot av det oresonliga argumentet att det är slöseri.

"Det är vanvett! På detta sätt kan du knappast stå över någon annan människa!"

Fängelse i mina tankar. Fängelse inuti min kropp.
Händerna bundna bakom ryggen, bindel för ögonen...
det är som om inte jag kan kontrollera dem alla.

På ett vis känns det som om jag gräver min egen grav.
Min fälla, som jag själv sedan råkar falla i.
Kan jag ha goda tankar och idéer om mat, utan att de sedan fäller mig i framtiden?
Sådant enkelt, sådant simpelt... som en enda bok?

--

--

Då jag för ett tag sedan såg en bok om ayurveda på mitt yogaställe,
visste jag direkt att jag ville ha den. Det kändes bara så.
Livsstilar, olika sätt för att må bra... det kändes som det allra rätta.
Och även att mina svar föll gott och väl inom "Pitta"-kategorin
gav mig känslan att jag för en gångs skull kunde hitta riktningen.

Dock kom jag fram till sidorna om kosten... vilka jag medvetet vetat om.
Detta fick jag äta, detta fick jag hellre inte äta.

-", Tomat,"-

("Och jag som tycker om tomat...")

Fastän jag intalade mig själv att jag möjligtvis inte kunde ta en bok på allra största allvar,
kunde jag samtidigt inte heller vända blicken ifrån.
Jag hade läst det, orden var fastflätade, fastbrända i mina ögon.
Fruktan flöt ned längs min ryggrad.
Som om att äta tomater skulle vara farligt.
De är grönsaker, för guds skull.
Samtidigt som en inre rädsla började ta form och visa sig.
Hur skulle jag kunna äta en tomat från och med nu,
då det inte var bra för mig?
De var inte bra, de var inte bra för mig...


Att jag kan vara så pass svag. Så enkelt influerad av ord.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0