pigment

Det har varit lite glest med uppdateringarna på sistone
och det på grund av att jag inte haft tillgång till en dator så enkelt.
Först var det att min äldre bror kom hem från Lund med sin flickvän/sambo,
sedan att min äldre syster tog hem sin pojkvän för första gången...
den leende masken trycks på mitt ansikte och har inte tid att tas av.

Jag har inte lov att vara genomskinlig och visa mina sanna känslor,
för då skulle min kropp krocka mot tvånget att vara social.
Samtidigt så vill jag innerst inne inte heller få mina närmaste att tro
att allting är prima och fullständig frid.

Maten i sig är en påfrestande faktor.
Det är alldeles förbjudet att på något enda vis överstiga och äta för mycket,
och på samma gång att äta alldeles för lite.
Går jag ned i vikt tills mitt nästa samtal med en behandlare om en och en halv vecka,
ryker mina fria alternativ på eftermiddagarna.
Då är jag åter igen fängslad med dessa osynliga handbojor kallade regler.
Det är tortyr att antingen vara tvungen att känna sig patetisk och hjälplös
eller att ständigt präglas av hatet mot min egen spegelbild.
Varför kan inte båda dem försvinna ut i luften bara?

På ett vis är det som om min kropp förbereder sig på att åter igen bli fängslad.
Inför nästintill varenda fritt frukost och mellanmål,
skriver jag listor över vad som skall vara i. Vad som passar i.
Som om det gäller döden, att det inte kommer komma så många fler.
Ifall jag inte skulle få njuta av ett mellanmål igen.


Sekunderna jag hörde min bror säga dessa ord,
fanns den där lusten där.
Att ropa tillbaka att det var lögn.
Att han hade tagit helt fel, att det endast var hallucinationer, falskt...
varför kunde han inte bara se och förstå.